”Det var det vackraste krig jag upplevt i mitt liv, fullt av metaforer och poetiska bilder.” Under den palestinske poeten Ghayath Almadhouns uppläsning på Teater Brunnsgatan Fyra rafsar jag ner två meningar i min anteckningsbok. Detta är den ena. Den andra: ”Jag la kajal runt ögonen för att bli mer arabisk.”
I samtalet efteråt, där Almadhoun medverkade ihop med Marie Silkeberg, Athena Farrokhzad, Burcu Sahin och Johan Jönson, säger han att han inte skriver politisk poesi utan att han skriver om sitt liv och sina minnen. Men när minnena är av krig och flykt och förtryck blir de politiska per automatik i mötet med en läsekrets som inte delar dem.
När jag för nästan två år sedan intervjuade den nu Sverigeaktuella författaren Abdellah Taïa talade han om hur han oundvikligen blir politisk i sitt skrivande trots att ämnena ofta är privata och inåtvända. ”Även utan att explicit prata om min homosexualitet, min identitet som homosexuell arab, gör jag det ju implicit bara genom att prata om mitt liv”, sa han. Almadhoun nämner i samtalet dikter om ”blommor och våren” som en kontrast till den politiska poesin, men att hans identitet gör att även sådan poesi blir politisk när han är adressaten. Och tillägger: ”Jag kan skriva dikter om blommor och våren när jag har rättigheter.”
Inför den här kvällen om poetiska slagfält skrev poeten Burcu Sahin på den separatistiska hemsidan Rummets.se om hur poesi för henne alltid är politisk. ”Litteraturen återspeglar inte bara ’verkligheten’, utan återskapar den på nytt.” Det gäller inte bara litteraturen – jag tänker på de senaste dagarnas rapportering från misshandeln i Malmö den 8 mars, som Athena Farrokhzad adresserade före sin läsning och där förövarna med kopplingar till nazistiska Svenskarnas parti nu begärts häktade. Dagen efter dåden beskrev bland andra Dagens Nyheter händelsen som en ”sammandrabbning” mellan ”vänster– och högerextremister”. Ibland är man själv blind för sin agenda. Ibland är omvärlden det. Chansen att betraktas som apolitisk när du skriver en dikt om våren och blommor ökar om du uppfyller vissa kriterier. Det slår också åt andra hållet – risken är, för en poet vars själva uppenbarelse inte är politiskt laddad, att det blir plakatartat eller sentimentalt när man försöker sig på att uttrycka en politisk ståndpunkt i litteraturen. Det blev Marie Silkeberg varse vid sitt första möte med Ghayath Almadhoundå hon kontaktade honom för att skriva en dikt om händelserna i Gaza. Åk dit själv! blev hans svar.
Burcu Sahin och Athena Farrokhzad. Foto: Aino Oxblod
Jag kommer att tänka Yahya Hassan, den unge danske poeten som förra veckan framträdde på Aspuddens bokhandel söder om Stockholm – jag köade i en kvart för att komma in och såg honom komma dit eskorterad av säkerhetspolisen. Det är en hype (och ett hot) kring en poet som är svår att greppa. En tid före framträdandet i Stockholm uteblev han från en prisutdelning som tidningen Politiken höll i: han skulle motta ett prestigefyllt pris men valde att istället åka till Kiev och iaktta händelserna där, skriva en dikt om det. För att ett politiskt skrivande ska bli meningsfullt, argumenterade Farrokhzad under samtalet, måste man lägga någonting av sin egen kropp i det. Johan Jönson inflikade att det ju går att ha en relation till händelser i världen också på distans, och att även den bearbetningen kan vara meningsfull. Som i Göran Sonnevis dikt ”Om kriget i Vietnam” från 1965 eller – för att vara intermedial – i Gerhard Nordströms målning ”Utflykt i det gröna” från 1972 som just nu visas på Marabouparken i Sundbyberg.
Johan Jönson förde också på tal att det finns en poäng i att dela upp den politiska poesin i två delar. Ett: vilken verkan åstadkommer själva slutprodukten? Två: vad konstituerar skrivandet, vad hyser man för politisk förhoppning? Ibland skildras författarens roll som en vägvisare som ska få den läsande omvärlden att vakna, men det påståendet avslöjar ju – vilket Burcu Sahin påpekade – vilka det är man förväntar sig kommer att läsa. För någon som har personliga erfarenheter av förtryck innebär poesi om förtryck knappast ett uppvaknande, men kanske någonting annat. Både Sahin och Farrokhzad diskuterade behovet av att söka röster att identifiera sig med, eller att erbjuda andra detta. ”I beg to differ”, säger Athena Farrokhzad när moderatorn Ulf Eriksson hävdar att litteraturens behållning är att den adresserar alla och ingen. Sahin fyllde i: ”Tron på en litteratur som saknar en bestämd mottagare kommer från en position av att uppleva sig adresserad av allt.”
Jag kommer att tänka på ansvar. Jag sätter på min radio och hör programledaren Tomas Nordegren rapportera med raljant ton (eller också är det bara så han låter, jag vet ärligt talat inte) om hur fjorton länder från den karibiska övärlden kräver skadestånd för den historiska slavhandeln, bland annat från Sverige som fram till år 1878 hade en koloni på ön Saint-Barthélemy. ”Det var 150 år sedan” säger han, ungefär som för att säga: det är väl preskriberat nu, alla inblandade är ändå döda, vem bryr sig, värst vad de ältar?
Ulf Eriksson, Ghayath Almadhoun och Marie Silkeberg. Foto: Aino Oxblod
Det finns någonting uppfordrande i behandlingen av författare med egenskaper som utesluter att de behandlas som blanka ark. Hur är det att vara invandrarförfattare? Hur förhåller du dig till att du är en ung kvinna när du skriver? Vill du vara en förebild för andra lesbiska poeter? Svaret är: ofta är det oundvikligt, bland annat för att de där frågorna ställs. Men varför ställs bara de frågorna till vissa? Vad är rimligt? Den del av världen som jag är född i, uppvuxen i, som reflekterar tillbaka på mig vare sig jag vill det eller inte, är präglad av kolonialisering, rasism, människohandel, appropriering. Det är en historia jag måste förhålla mig till på samma sätt som män måste förhålla sig till ett historiskt kvinnoförtryck man på ett individuellt plan inte bär någon skuld till. Varför förväntas erfarenheten av den skulden vara neutral?
På tal om att inte vara neutral. Athena Farrokhzad citerade i slutet av kvällen den amerikanska poeten Adrienne Rich, som på grund av tidens kulturpolitik avsade sig ett pris hon skulle fått av Vita huset 1997. ”Art means nothing if it simply decorates the dinner table of the power which holds it hostage”, kommenterade hon händelsen med. ”Får jag pengar för det är jag gärna gisslan”, sa Johan Jönson och illustrerade därmed något han själv sa tidigare under kvällen: kapitalismen är en hyperideologi, svår att få syn på.
Motstånd behöver inte bara ta sig uttryck i det som formuleras. Som visade sig under kvällen: somliga är politiska bara i kraft av sin närvaro. Kvällens ickeverbala inslag, Niklas Valentis och Sarasvati Shresthas improviserade dans, påminde om den institutionskritiska koreografen Yvonne Rainers Trio A – en dans där allt behagfullt och publiktillvänt har skalats bort. Improvisationen skapar en uppviglande osäkerhet, ett kontrollerat kaos – för en kort stund är allt, åtminstone inom vissa givna ramar, möjligt. En slags utopi i litet format.
– Hanna Johansson