En exministers bekännelser

Det är nog många som ser Ingvar Carlsson som den siste riktige socialdemokraten i ledande ställning, en reformistisk, plikttrogen och oegennyttig gråsosse i statens och partiets tjänst.

Till skillnad då från en sådan som Göran Persson, som använde politiken för att främja egna intressen och berika sig. Jag tror att det finns en särskild anledning till att Ingvar Carlsson endast i förbifarten nämner Göran Persson i sin minnesbok Lärdomar, de är helt väsensskilda, trots att de båda kommit ur arbetarklassen och kanske kunde förväntas ha ett någorlunda gemensamt värdesystem och uppfattning om vilken moral som en socialdemokratisk ledare bör stå för.

”Lev som du lär” är en devis som Ingvar Carlsson vill framhålla, och är du socialdemokrat och förväntar dig solidaritet och ärlighet blir du inte godsägare och konsult på pr-byrå direkt efter den politiska karriären läser man mellan raderna.

Ingvar Carlsson hade börjat fundera på att trappa ner sin egen politiska karriär när Olof Palme mördades och en helt ny situation uppstod. Som statsråd med många år i regeringen på olika ministerposter och som vice statsminister framstod han som närmast självskriven att ta över i den akuta kris som följde på mordet, och där det var absolut nödvändigt för landets politiska ledning att visa handlingskraft och förmåga att kontrollera situationen.

Från regeringens horisont blev polisens arbete med utredningen av mordet snart starkt ifrågasatt, och Ingvar Carlsson är fortfarande upprörd över med vilken oskicklighet förhören med Lisbet Palme sköttes, inte minst i samband med den beramade konfrontationen där hon pekade ut Christer Pettersson sedan polisen varit omdömeslös nog att informera henne om att den misstänkte var en sliten alkoholist.

En sak som Ingvar Carlsson med rätta kan berömma sig av är att han gjorde verklighet av ambitionerna att släppa fram kvinnor till ledande positioner. Hans ministärer var könsmässigt balanserade och en rad kompetenta kvinnliga statsråd bidrog till att etablera det som nu är en självklarhet, att en regering med dålig könsbalans är en sämre regering, för politiken och för landet.

Ingvar Carlsson berättar om hur en bok blev betydelsefull för honom när det gällde att artikulera kvinnors rättigheter, Jonas Love Almquists Det går an, där Sara Videbäck inleder en fri relation med sin Albert, utan äktenskapstvång och med lika rätt att arbeta. Boken kom ut 1830, och var för sin tid radikal. Ingvar Carlsson rekommenderar den fortfarande, vilket kanske inte helt och hållet går hem hos den uppkopplade generationen, men varför inte, även bildningstraditionen är värd att slå vakt om. Det är naturligtvis ingen slump att Carlsson nämner folkrörelsemannen och folkbildningsförkämpen Bengt Göransson som den bäste kulturminister Sverige haft. Det är lätt att instämma, absolut.

En kvinnlig minister såg sig Ingvar Carlsson tvungen att be lämna regeringen, Anna-Greta Leijon, som i ett även för övrigt marigt läge för socialdemokratin genom sin roll i Ebbe Carlsson-affären, där hon bland annat utfärdade ett officiellt rekommendationsbrev till brittiska myndigheter för privatspanaren Ebbe Carlsson, blev en belastning för partiet. Ingvar Carlsson lovade henne att så småningom få återkomma på en ny ministerpost om socialdemokratin skulle få väljarnas förtroende. Det blev inte så, och det är uppenbart att detta svek fortfarande känns jobbigt för Ingvar Carlsson, även om han och Anna-Greta Leijon senare kunnat återuppta vänskapen.

Om Anna-Greta Leijon i boken får sympati och förståelse gäller motsatsen för Kjell-Olof Feldt, mångårig finansminister i både Olof Palmes och Ingvar Carlssons ministärer. Han sade rent ut till Ingvar Carlsson att han inte kunde tänka sig att sitta i samma regering som Anna-Greta Leijon. Mer och mer missnöjd med paritets politik lämnade han ändå regeringen något år före valet 1991. Inför valet utkom hans politiska memoarer Alla dessa dagar, en bok som oppositionsledaren Carl Bildt blev oerhört förtjust i och använde som slagträ i debatten inför valet. Dessutom har han snott titeln till sin ofta citerade blogg, en karakteristisk snorkighet.

Det råder ingen tvekan om att Ingvar Carlsson betraktar Feldts tilltag att ge ut boken i lagom tid inför valet som en klassisk dolkstöt i ryggen på honom själv och partiet. Med välbehag citerar han Svenska Dagbladets politiske kommentator Sigfrid Leijonhufvud, som i en artikel undrade varför Kjell-Olof Feldt, med den centrala maktposition och det avgörande inflytande över den ekonomiska politiken som han haft, inte gjort något åt alla de missförhållanden och felsteg som han klagar på i sin bok.

Vänskap sätter Ingvar Carlsson stort värde på och han berättar mede värme om vänskapen med Olof Palme, men också med den till synes intelligensaristokratiske Harry Schein och med den unge Karl-Petter Thorwaldsson som nu är ordförande i LO. Lite otippat står han också på vänskaplig fot med moderatledaren Ulf Adelsohn, liksom med centerledaren Olof Johansson och folkpartiledaren Bengt Westerberg. Carl Bildt däremot har han svårt att komma överens med och svårt att tåla över huvud taget.

Ingvar Carlsson skrev under Sveriges ansökan till EU, vilket var ett avsteg från partiets politik. Genom sin medverkan till avregleringar av finansmarknaden och till att ett skattesystem infördes som på ett systematiskt sätt skulle gynna de med höga inkomster och förmögenheter var han ansvarig för en politisk vändning bort från klassisk socialdemokratisk solidaritets- och fördelningspolitik.  Han skriver uppriktigt om hur hans största misstag var att underskatta de nyliberala strömningarna, men han blev också delaktig i att kratta manegen för de nyliberala idéernas breda genomslag i landets politiska ledning och allmänna politiska kultur.

Lärdomar är ändå en klok och eftersinnande bok, mycket välskriven och stundom mycket tänkvärd. Den socialdemokrati som nu vill återkomma till makten borde kunna lära sig något av kritiken mot eftergivenheten för nyliberalismen och åtminstone försöka samla ihop sig till att sätta stopp för vinstuttagen ur välfärdsverksamheter, en styggelse där Ingvar Carlsson står på folkmajoritetens sida i sitt avståndstagande.