Två gamla bröder eller två gamla (halv)systrar som inte sett eller pratat med varandra på årtionden, grundat i rivaliteter och svartsjuka och förljugenhet. Bröderna, Hadar och Olof i norra delen av Sverige, medan Mathilde och Zohra lever i Frankrike. Romanen Flickan som vandrade i öknen, av Vénus Khoury-Ghata är starkt inspirerad av Torgny Lindgrens mästerverk Hummelhonung, och är också dedicerad dess författare.
Upplägget i den roman Elisabeth Grate Bokförlag nu givit ut, i Anna Säflund-Orstadius översättning, är snarlikt den i Lindgrens. I båda romanerna anländer en kvinnlig journalist/forskare till ett mindre samhälle för att hålla en föreläsning. I Khoury-Ghatas text handlar det om en forskare som skall berätta om Saint-Gilles, en författare hon blivit milt besatt av. Och precis som journalisten i Hummelhonung är det tänkt att hon skall övernatta och på morgonen bege sig hemåt igen, dock blir hon kvar där en månad.
En fransk arkeolog på ständiga resor över världen, rotar i jorden efter lämningar från dem som levt där tidigare. Vid en period koncentrerade han sig på den afrikanska kontinenten, bland annat på vissa områden i Mauretanien. Vid ett av sina besök ”råkar” han göra en beduinkvinna gravid. Och trots att han är gift i Frankrike erkänner han sitt barn, även om det inte är så ofta han träffar henne.
Arkeologen har redan en dotter i hemlandet, Mathilde. Chocken för henne blir stor när fadern en dag kommer hem och säger ”Det här är din lillasyster. Du får bli hennes mamma, den riktiga dog under ett bombanfall. Du får lära henne att tala franska och att gå i skor. Hon heter Zohra.” Mathilde hade bara tre månader tidigare själv, som tioåring, blivit moderslös. Nu är hon mor till en sexåring som aldrig gått i ett par skor och aldrig kommer lära sig läsa. Zohra är den enda från hennes klan som överlevde när bomberna återförde bosättningens få byggnaderna till sandstadiet.
Med ett enkelt, snyggt och lätt poetiskt språk berättar Khoury-Ghata ett triangeldrama av närmast grekiska mått. När Anne, forskaren, anländer till byn för att hålla ett föredrag om författaren Saint-Gilles, börjar en mörk och tung historia så småningom veckla ut sig.
Hon får rum hos en av de mest bittra kvinnor jag upplevt under mina år i världslitteraturen. Mathilde är änka efter den högt uppburne författaren. Till synes kall och vresig lever hon alltmer ensam på sin lantgård, av ekonomiska skäl har hon precis bestämt sig för att hyra ut rum. Anne blir hennes första gäst. I boken berättar Anne och Mathilde växelvis. Medan Mathilde själv för ordet berättar, av någon för mig dold anledning, en annan röst Annes avsnitt; i ett du-tilltal.
Mathildes bitterhet grundar sig på att Zohra först ”tar” fadern ifrån henne, och när de sedan sedan blivit äldre brädar hon även storasystern på sin man, författaren Adam Saint-Gilles. Som i sin tur nog mer beundrade fadern och mest gift sig med Mathilde för att få tillgång till gården och hennes pengar, så att han kan skriva utan tanke på sin försörjning.
Saint-Gilles beskrivs som ett klassiskt manligt geni, till synes absolut egoistisk och enbart inriktad på sina egna behov och nödvändigheter. Skrivandet går före allt annat, åtminstone fram till att han kärar ner sig i Zohra. Mathilde skriver plikttroget under alla år rent sin mans manuskript. Inte ens när han sviker henne å det grövsta, genom att istället ägna sig åt Zohra eller behandlar henne som luft viker hennes solidaritet. Om en tupp stör författaren när han arbetar hamnar den direkt i nästa dags soppa. Hon är mer som ett tjänstehjon än hustru och hon vakar lyhört över sin mans behov. På samma vis som hon ett antal år tidigare gjorde det fadern ”befallde” henne att göra; att lära sin syster saker hon inte kunde
”Jag gjorde min plikt och lärde henne franska, lärde henne räkna, äta med kniv och gaffel, till sist också alfabetet. Det var uteslutet att låta henne gå i byskolan. Zohra såg inte ut som de andra barnen. Med sin mörka hud, sina spinkiga ben, som påminde om vassrör och sina tjocka läppar var hon annorlunda. Hörde inte hemma i vår värld. Jag gjorde det som far förväntade sig av mig, men mitt hjärta förbjöd mig att tycka om henne. Och hjärtat tog inte miste.”
Det finns sålunda en för Mathilde naturlig antipati gentemot lillasystern. Zohra å sin sida har betydligt mer positiva känslor för sin reservmamma, trots att Mathilde ser sig som överlägsen flickan från öknen.
Man skulle kunna säga att de båda kvinnorna representerar två ”människotyper”; den torra pliktstyrda och den mer dionysiska, hon som kan och vill njuta av livet. Efter Saint-Gilles död blir Zohra förlamad (?) och hamnar i rullstol. Kanske att sorgen drabbar henne fysiskt, men humöret verkar nästan oanfrätt. Däremot har hon slutat sjunga ”Gräshoppan sjöng, alltid sorgsna sånger. Städade och sjöng. Hon var inte den som läste Nietzsches samlade verk precis. Sjöng ända tills Saint-Gilles dog, sedan sjöng hon aldrig mer.” Trots rullstolen kan hon fortfarande njuta, Mathilde å sin sida verkar aldrig ha gjort det.
Zohra bor i ”arrendatorsbostaden” ett kort stycke från där Mathilde huserar. Precis som journalisten i Hummelhonung går Anne mellan systrarna och får därmed de bådas subjektiva bilder av historien.
Förutom en stark och dramatisk berättelse behandlar Khoury-Ghatas roman teman eller ställer frågor kring det här med trovärdighet, om vem man kan lita på, om vems sanning som väger tyngst, och om olika sidor och perspektiv av sanningen. Jag har inte mycket att gnälla på, men jag kan tycka att författaren stundvis blir lite väl ”omtagande”, i det att hon då och då låter Anne berätta och sammanfatta det vi förut läst. I mina ögon ofta helt i onödan. Jag minns mycket väl vad jag läst femtio sidor tidigare.
Mathilde och Anne utnyttjar ömsesidigt varandra för att få det de önskar; Mathilde behöver hjälp med diverse praktiska/fysiska göromål hon inte längre orkar med, medan Anne vill ha tillgång till Saint-Gilles liv. Hon drömmer om honom en natt där han pratar om ett ofullbordat manus. Anne försöker få Mathilde att erkänna dess existens och ge henne det, men änkan tiger till en början som muren.
Kanske att Anne har en omedveten känslokoppling till Mathilde i det att hon verkar vara lika ensam, övergiven och kärleksfattig. Hon har fått för sig att hon skall se till att de båda systrarna träffas igen, något åtminstone Mathilde bara fnyser åt. En dag, efter massivt regnande, svämmar den närliggande floden över och hotar stugan Zohra bor i.
Anne märker att dörren till Saint-Gilles arbetsrum plötsligt står öppen, hon går in. Och i en kort paus i letandet efter det ofullbordade manuskriptet vänder hon blickarna ut genom fönstret, ner mot arrendatorsbostaden. Där ser hon två gamla kvinnor, den ena på ryggen på den andra, i riktning Mathildes hus. På skrivbordet ligger en bok, Anne tar upp den. Det är Hummelhonung av Torgny Lindgren. Hon plockar med sig boken, packar sin ryggsäck i smyger iväg. På bussen hem öppnar hon boken och läser
” Olof, sa hon, nu kommer jag med Hadar.
Men han svarade inte. ”
Vénus Khoury-Ghata
Flickan som vandrade i öknen
Övers.: Anna Säflund-Orstadius
Elisabeth Grate bokförlag 2014
Författarporträtt: Elisabeth Grate (beskuret)