Maias pappa, som är forskare och från New York, har fått drömjobbet i sin gamla hemstad. Så hela den lilla familjen flyttar dit. Mamma får också ett jobb och nu går Maia ensam hemma i den stora lägenheten, som tillhört hennes farfar. Hon väntar på att skolan ska börja och försöker fördriva tiden genom att kartlägga grannskapets sushiställen.
Jag måste erkänna att det här upplägget gjorde mig väldigt tveksam till boken först. Stackars lilla rika flicka, liksom. Men. I takt med att Maia börjar inse att hon inte är helt ensam i den stora lägenheten, börjar jag sugas in i berättelsen och jag inser mer och mer att det finns en poäng med det vid första anblicken lite fåniga valet av scen. Det hela utvecklar sig till en ganska otäck berättelse, med övernaturliga inslag, som också inbjuder till funderingar kring identitet och svåra filosofiska frågor.
Petrus Dahlin har skrivit många böcker för olika åldrar. Mest kända är väl de för något yngre barn om Kalle Skavank. Den här är någonting helt annat. Den är tänkt att vara för den så kallade slukaråldern ( 9-13 åringar om man får tro bokhandlarnas hyllmärkningar). Jag undrar dock om den inte är lite för otäck för dem. Men kanske är det jag som underskattar läsarna. Jämför man med titlar av andra författare i samma genre som exempelvis Kristina Ohlssons Glasbarnen och Rebecka Åhlunds Flickan på tavlan, så är den här mer avancerad på flera sätt. Kanske passar den bättre för den som redan är i tidiga tonåren?
Det är inte alltid det passar at klassa böckerna efter åldern på huvudpersonen.
Med det sagt, så är detta en väldigt bra bok.
Spänningen byggs upp långsamt. Varför är det så kallt i lägenheten? Varför säger tanten som bor på våningen under att hon drömt mardrömmar om Maia? Och vart tog de små hamstrarna vägen?
Det finns ett låst rum dit Maia inte får gå. Men det är ju det enda som är varmt i hela lägenheten, så naturligtvis dras hon dit. Och när hon letar efter den förrymda hamstern och spåren leder till rummet är det självklart att Maia inte kan låta bli att gå in.
Föräldrarna jobbar och jobbar och det enda sällskap Maia har är de sparsamma Skype-samtalen med den gamla kompisen i Sverige och så privatlärarna som ska hjälpa henne med dansen och de för pappa så viktiga naturvetenskapliga ämnena. Men de kommer så sällan.
Vad händer med en person som går för sig själv så mycket? Som vuxen läsare övertolkar jag kanske händelserna i det förbjudna rummet. Är kanske den närvaro hon känner en annan sida av henne själv?
Jag ska inte avslöja för mycket och förstöra spänningen för dig som eventuellt tänker läsa. För har du minsta smak för lite psykologiserande spökhistorier så ska du läsa den här. Oavsett vilken ålder du är i. Men är du lite lättskrämd får du se till att inte vara ensam hemma när du läser.
Petrus Dahlin
Hjärtlös
Rabén & Sjögren, 2014
Författarporträtt: Leif Hansén (ngt beskuret)