En helt igenom nordisk vissångare

En biografi om Fred Åkerströms musikliv är detta. Men också om hans teaterliv och då inte bara som skådespelare i pjäser utan hans framförande som trubadur var också en magnifik gestaltning han bjöd publiken på, menar författaren Peter Mosskin.

Flera trubadurer, medmusikanter, arrangörer och skådespelarkolleger till Fred intervjuas i boken och de ger på så sätt en varsin bit av den sammansatta person Fred Åkerström var. Bo Gunnar var hans egentliga förnamn, men han började tidigt använda sig av smeknamnet Fred. Redan när han jobbade på SJ i restaurangvagnarna tidigt på 60-talet, innan han slog igenom som trubadur, begagnade han sig av namnet. På Svenska Järnvägsklubbens blogg kan man läsa om en epok när potatis ännu kokades i tågens restaurangkök:

”Det enda jag hört är att han tyckte Fred var ett trevligt namn och därför började han använda det…jag minns i alla fall att namnet ”F Åkerström” plötsligt dök upp på överlämningslistan. (Svenska Järnvägsklubben – Postvagnen 24.6.2011)”

Fred debuterade på skiva i november 1963 då en LP med visor av Ruben Nilson kom ut. Som Peter Mosskin skriver, så ”mötte lyssnaren en färdig artist.”

”Visorna är avslipade, genomsjungna, mätta och vägda, kort sagt färdiga. Tonfall och betoningar verkar självklara, men den sortens självklarhet uppstod inte av sig själv. Ord och melodi glider i varandra, tickar som ett urverk, som det fickur med klockkedja som en mycket ung Fred Åkerström i väst och skjorta och slips galant svingar på skivomslagets baksida.”

Just detta med Freds starka röst – tordönsstämman – som han skulle ha kunnat sjunga opera med, menar några av de intervjuade i boken – och känsla för frasering och tajming, var han en mästare på. Och han visste också när han skulle sjunga svagt och tillbakahållet för att känslan skulle bli den rätta. Ett bra exempel på det är ”Fragancia” av Evert Taube som han sjöng in på sin sista LP 1982. Han sjöng annars inte Taube, då han tyckte att hans visor inte handlade om arbetarna, utom om de grymma storgodsägarna på Pampas.

Freds barndom var svår. Pappan tyckte inte om honom, han var elak, han slog. Man kan nog säga att Fred tillhörde samhällets olycksbarn. Vardagen var inte fattig, men kärlekslös och hård.
I boken kan man också läsa att Fred Åkerströms far fick mycket stryk även han som barn. En barnuppfostran som tyvärr lät upprepa sig, alltså.

Därför led Fred Åkerström periodvis i sitt liv av depressioner och han försökte bota dem med alkohol, men det brukar ju sällan sluta väl. Så inte heller i hans eget fall.

När han gick ut den sexåriga folkskolan började han att arbeta. Provade på lite av varje; springpojke, lärling på ett tryckeri, knackade dörr som bokförsäljare, tog emot kläder på restaurang, gick som nattvakt, satt på kontor, fick påhugg i en gruva.

”Jag började sjunga på allvar, när jag gick nattvakt på Asea i Ludvika. De stora fabrikerna var ruskiga och skrämmande, där de låg tysta och mörka i natten. Jag sjöng Birger Sjöbergs visa om den bleka död för att liksom bättra på det hela. (Allas veckotidning, 35/66”)

Fred blev under en period kfml(r):are – även om han aldrig var medlem i partiet – och bodde ett par år i Göteborg. Kampen mot kapitalismen kan ju också uppfattas som en kamp mot livet, skriver författaren. Eller för livet.

”Och denna kamp – eller kramp – verkar Fred ha brottats med under långa perioder av sitt liv. Det är ingen tillfällighet att han sjunger Ruben Nilson, Birger Sjöberg, Gösta Kullenberg, Nils Ferlin eller Stig Dagerman. Alla levde om inte på samhällets skuggsida, så med en dystert depressiv bild av livet, där satiren och galghumorn var ett vapen för att överleva. Stig Dagerman är en nyckel till det depressiva stråk som går genom Fred Åkerströms produktion. Fred säger att han erfar frid när han läser Dagerman som är så hopplös i sin pessimism. Fred säger att det som har med djävelskap att göra inger honom lugn. Ingenstans förklarar han det så tydligt.”

Men mest känd och beundrad blev nog Fred Åkerström för sina Bellmantolkningar. I åratal hade han sjungit Bellmanvisor, redan när han vann en amatörtävling på PB-källaren i Stockholm hösten 63 – men det är först på sin femte LP 1969 som han ger sig i kast med Carl Michael Bellmans diktning.

Fred tyckte att Bellman var feltolkad av tidigare artister. Dessutom att han var missuppfattad som en skojfrisk och romantisk typ, när han i själva verket var en av 1700-talets största socialreportrar som skrev om den fattigdom, sjukdom, död och elände som fanns då. Strax efter stormaktstiden när Sverige var en stor latrintumma, i alla fall Stockholm, där folk dog som flugor.

Två ur Trio CMB är intervjuade i boken. Katarina Fritzén på flöjt, Örjan Larsson på cello – och så då Fred på gitarr. De var med och spelade in LP:n ”Glimmande nymf” som gavs ut 1975 och sålde guld- och platinaskiva. De båda vittnar om hur roligt det var att jobba med Fred eftersom han hade en sådan otrolig passion i allt han gjorde.

Katarina Fritzén:

”Det kändes som att han kunde identifiera sig med alla de här Bellmantexterna – om än inte bokstavligt. Därför blev det så passionerat och med en sådan känsla. Då han näst intill grät på scenen, började man närmast gråta själv när man spelade.”

Han var omtyckt i Norge och Danmark med. Och trubadurvännerna Finn Kalvik och Lillebjörn Nilsen intervjuas i boken och de berättar att de lärde honom fingerpicking på gitarren, som han sedan använde sig av i vissa visor.

Visan ”Oslo” som Fred skrev själv kom till av kärlek till staden. Men också som en längtan efter dottern Cajsa Stina som då var i femårsåldern. Översättningen av Tom Paxtons ”I give you the morning” som Fred kallade ”Jag ger dig min morgon” var tillägnad hans fru Ingrid, när deras äktenskap var på upphällningen. Fred skrev inte så många visor själv, han hade inte tillräckligt med självförtroende till det, tror en del ”jag har bara sexårig folkskola” var något han brukade säga.

En intressant intervju med Cornelis Vreeswijk och Fred finns återgiven i boken. Den gjordes i radion av Tommy Rander och Håkan Sandblad i november 1971 och de båda trubadurerna talar om sin syn på Bellman – Cornelis gjorde ju också en platta med Bellmansånger – och på många punkter har de en likadan syn på skalden men inte i alla avseenden.
Det lär ha förekommit lite groll mellan Fred och Cornelis ibland – det var ju Fred som ville spela in Cornelis låtar men Anders Burman på Metronome ville att Cornelis skulle göra dem själv när han fick höra holländaren sjunga dem. Men de uppträde ju tillsammans Fred och Cornelis många gånger, så för det mesta gick det säkert bra.

Författaren konstaterar på ett ställe att Fred helt igenom var en nordisk vissångare: av de cirka etthundrafemtio visor han spelade in är nästan alla skrivna av svenskar. Joe Hill var ju från Gävle, resten har gjorts av norrmän eller danskar med Tom Paxton och en till som undantag. Medan Cornelis hade rötterna i Leadbelly och blues och jazz och var influerad av musik på den europeiska kontinenten, eftersom han var från Holland och kom till Sverige som trettonåring.

Freds dröm att få spela teater gick i uppfyllelse i slutet av 70-talet och hans sätt att spela den försupne urmakaren Fredman på Stadsteatern i Stockholm i Lars Forssells pjäs ”Haren och Vråken” mötte stort jubel och fin kritik. Georg Riedel skrev musik till pjäsen och blev imponerad av Freds sätt att spela teater och sjunga sångerna med den auktoritet han hade.

Det är intressant att få så många olika röster om Fred Åkerström bland dem som arbetade med honom och kände honom. Så gott som alla är positiva och hyser beundran för hans yrkeskunnande som trubadur, estradör och skådespelare. Det enda negativa är Freds lynnighet och växlande humör emellanåt. Någon säger i boken att Fred hade svårt att sitta still när han pratade men att han sedan kunde sitta helt tyst en lång stund och se deprimerad ut.

I augusti 1980 kom han till Metronomestudion för att spela in en sång han skrivit själv. Men producenten Anders Burman ville inte ge ut den för att han tyckte den var så hemsk. Först på en samlingsbox långt efter Freds död kom den med.

”Ingenstans är man fri som en fågel” heter sången som är över sju minuter lång och handlar om Freds uppväxt.
Här följer några verser:

”Från min tidiga barndom så minns jag
hur som far bar sej åt, även mor
där finns minnen jag gärna vill glömma
så ibland är min ångest rätt stor

Ja, jag somnade gärna vid bröstet;
det var varmt, det var gott, det var mor
Men så: pang! Där var farsan med näven
Varför gjorde du ingenting mor?

Och i skolan så fortsatte skiten
jag blev jagad, var tafatt och rädd
jag var usel i lekar och idrott
ständigt rädd att bli hånad och smädd

Ingenstans är man fri som en fågel
Ingenstans, ingenstans, ingenstans
låt det gå, låt det rulla som tåget
mitt sönderslagna liv till sitt slut”

Fred Åkerström dog i augusti 1985, 48 år gammal.

bokomslag
Peter Mosskin
Ingenstans fri som en fågel
Biografi över Fred Åkerström

Norstedts / Metronome Books 2014