Migrationsverket, Trollhättan, kl 11. Väntrummet.
…
Migrationsverket, Trollhättan, kl 12.30. Receptionen.
Det går inte precis att anklaga verket för att slösa sina resurser på charmkurser för personalen. Receptionisten tittar på mig, utan att säga ett ord, och väntar på att jag ska förklara för henne varför jag är där.
Jag förklarar för henne att flyktingförläggningen där jag tidigare varit skriven, och dit alla brev till mig från myndigheter skickats, har lagts ner under tiden jag varit borta. De som tidigare bott där har skilts åt och placerats på andra flyktingförläggningar runtom i regionen. Jag förklarar för henne att jag gärna skulle vilja veta var jag är placerad.
Receptionisten säger: LMA-kort?
Jag lämnar fram kortet.
Receptionisten: Du finns inte med i vår databas.
Och så efter ett par sekunder: Du finns inte.
Jag: Hur är det möjligt? Jag har inte haft en privat adress utan har hela tiden haft adresser som har tilldelats mig, på flyktingförläggningar. Hur kan jag inte finnas med i er databas?
Receptionisten: Vänligen vänta några minuter.
Receptionisten lämnar sin plats och går ut genom en dörr, längre in i Migrationsverkets lokaler. Jag vet inte vad hon gör. Efter en stund kommer hon tillbaka.
Receptionisten: Vänligen sätt dig i väntrummet så länge. Den som kan hjälpa dig med detta är tillbaka om en timme.
Jag: Jag har en annan fråga som jag gärna skulle vilja ha hjälp med under tiden.
Receptionisten: Ja?
Jag: Mitt ICA-bankkort fungerar inte längre och pengarna som jag hade på kontot är borta.
Receptionisten: Ja, det stämmer, eftersom du inte finns.
Det slår mig att personen som jag ska vänta på kanske är polis och att de planerar att sätta mig i förvar nu när jag uppenbarligen “inte finns”. Jag har inga pengar och mobiltelefonen har inte laddats på länge. Jag har tillräckligt med pengar för att skicka ett sms – som jag skickar till mitt juridiska ombud. Hon ringer upp tio minuter senare och jag förklarar läget. Hon säger att jag borde sticka på en gång, att hon ska ringa Migrationsverket och kolla vad det är som pågår.
Har du någonstans att bo, frågar hon.
Det ordnar sig, säger jag.