Min översättare, Khashayar, säger att den här bloggen skulle vinna på att tiden framträdde tydligare i det jag skriver, att avståndet mellan mina tankar och det som till slut blir ett blogginlägg inte måste vara så stort, att specifika händelser inte behöver generaliseras. Han må ha rätt vad gäller potentialen hos en blogg, men vad han inte vet är att tiden är annorlunda här, där jag är, den är inte som hos honom eller hos någon med ett vanligt liv med rutiner.
Tiden här står, efter två år, mer eller mindre still. Inget har förändrats, inget pågår. För två år sedan hade jag ingen aning om vad som skulle hända, och där är jag än. Jag vet inte ens vad väntan betyder längre.
Kära översättare, jag hoppas att ingen ska behöva uppleva något sådant: ett ögonblick som varar i två år!