Jag tänker mig att ljudspåret skall vara Four Lamentations and One Wicked Dream of Innocence, av Martin Küchen & Landæus Trio. Fyra molande smärtsamma stycken musik, med Küchens saxofon som kvider och svider in i märg och ben, bestrålar själens mörka hörn. Så väldigt sorgset och så oerhört vackert, skitet, rent och lyriskt. Och den femte, med ett annat tempo och driv, får stå för det irrationella och mer naivt galna.
Likt texten till den här romanen, Beckomberga, den som Sara Stridsberg skrivit. Förtjänstfullt fortsätter hon sin ”misärpoetiska” gärning; från Valerie Solanas trasiga snille, via Nabokovs unga Dolores nattmörka resor. Till Jim, som hamnar på Beckomberga efter ett försök att avsluta sin plågsamma livstillvaro, hans eviga Golgatavandring. Han längtar ständigt till detta Eldorado, där skulden och oron blott är dimmiga minnen ingen längre kommer ihåg.
Beckomberga är Sara Stridsbergs fjärde roman och hon har den här gången närmat sig sin egen historia, undertiteln är Ode till min familj. Jag gissar att utgångspunkten har varit faderns tid på det gamla mentalsjukhuset, och jag gissar att författaren fabulerat och byggt vidare och gjort allting större och ”värre” än det var i verkligheten. Men om det vet jag ingenting, absolut ingenting. Och det har heller ingen som helst betydelse. Betydelse har däremot att Stridsberg håller sina väldiga litterära nivåer nästintill intakta. Det är en njutning att läsa denna författare och hennes ordkonst är alltid lika precis, vältajmad och innehar stor poetisk tyngd. Det spelar ingen roll om det handlar om berättande text, miljöbeskrivningar eller dialog. Den enda lilla kritik jag har är att det kanske har blivit något för långt. Ibland tycker jag att det står lite stilla, trampar vatten, att det blir upprepningar av sådant redan skildrat. Och det hade för min del gärna fått vara något färre träd eller fåglar eller moln och himlar beskrivna, låt vara snyggt.
Vem är frisk, vem är sjuk? Frågor man i långliga tider behandlat och försökt besvara. Är det den enskilde individen, eller samhället som är sjuk(t)? Är det nurse Ratched eller MacMurphy i Gökboet som är galen, eller är samhället rent av en form av Gökbo? Är/var Beckomberga ett samhälle i miniatyr, där doktor Edvard Winterson styr som vore han statsminister? Ibland tar han med sig Jim och andra intagna på nattliga fester bland det ”fina folket” på Östermalm.
Det är iallafall på Beckomberga den charmige Jim, Jimmie Darling som de intagna kallar honom, hamnar efter ett självmordsförsök. Efter att hans före detta fru, Lone, inte längre vill/orkar bo med honom. Enligt Jackie är faderns gåva till människorna att han kan få dem att skratta. Ibland håller han hov inför patienter och personal. Han spelar Mozart på piano och är något av kvinnotjusare, omger sig ständigt med nya. Men han är också en ytterst vilsen man. Genomfylld av oro och skuld försöker han döva känslorna genom pillrens och alkoholens töckengivande paradis. Han är en gravt självnegativ person som ofta pratar om att det snart är över, och att det är han själv som skall ända det hela ”Det kommer att vara som om jag aldrig varit här, Jackie.”
Att vara barn till sina föräldrar, att växa upp med någon som inte är vuxen ansvaret att ta hand om en skyddslös och behövande varelse. Där det tvärtom verkar vara så att barnet många gånger är den mognare.
Jag vet inte mycket, om ens något, som är mig mer smärtsamt än att ta del av historier om barn som på ena eller andra sättet far illa, som saknar någon att känna tillit till. Någon som kan skapa trygghet och bygga upp självkänslan hos den unga.
Jims dotter Jackie är på många sätt just en sådan flicka. Och jag tänker på det ”Det socialpsykologiska arvet” ; även Jims mor, Vita (liv!), begick självmord. Vad skall det då bli av Jackie, undrar man. Hon som verkar så stark och modig.
Jim hamnar som sagt första gången på psykhuset när Jackies mamma inte längre vill leva med honom. Till en början hälsar hon på honom i hans nya lägenhet, men när hon tröttnar också på det brister något för honom. Lone besöker honom även ett tag när han är på ”Beckis”, men ganska snart får Jackie gå ensam. Vilket hon gör mer än gärna, hon trivs där bland de intagna och med Edvard Winterson. Exakt vad det är hon trivs med vet jag dock inte om jag riktigt förstår. Kanske är det de intagnas annorlundahet, kanske att ingen ställer krav eller förväntar sig något. Kanske att hon bara är sådan att hon, trots allt, tycker om och litar på andra människor.
Hennes tillit ställer så när till det för henne när hon träffar Paul, en ”jätte” med allvarlig min. Paul har dödat sin fru och några scener med Jackie är riktigt skräckkrypande, inte minst på grund av hennes naiva öppenhet och svårigheter att se kritiskt på andra människor ”Jag tänker ibland att Paul räddade mig från lyckan, jag tror ändå inte att jag hade kunnat hantera den.”
Stundvis anar jag att Sara Stridsberg verkar arbeta på/med en ”grundhistoria”, i det att man kan se en del tydliga kopplingar till tidigare verk och teman. Också fadern i Darling River omger sig med ett koppel av kvinnor, och några av mödrarna (eller om det handlar om en) i den romanen flyr hemmet och åker bland annat till Tjernobyl med sin kamera eller till Svarta havet, precis som Lone (som är fotograf) gör här.
Det finns en sådan värme och människokärlek i romanen. Författaren fortsätter i samma humanistiska ådra, med samma mjuka, medkännande ton som exempelvis Göran Tunström och Lindgrenarna Barbro och Torgny. Att skildra ”utanförmänniskorna”, de trasiga och ofullgågna med varmt ickeförebrående.
”Jimmie?”
”Ja?”
”Fanns det ingenting som kunde hålla dig kvar i världen den där gången?”
”Vad skulle det vara?”
”Jag vet inte … jag kanske …”
”Kom igen nu Jackie”, säger Jim och skrattar, ”sådant som gör folk lyckliga har aldrig gjort mig lycklig. Och du har alltid varit fri. Du har aldrig behövt någon pappa och du kommer aldrig att behöva någon man.”
Att man kan säga någonting sådant till sitt eget barn, som Jim vid flertalet tillfällen gör till Jackie. Rent makalösa saker. Jag har någonstans i mina anteckningar skrivit att hela romanen andas av kärleksfullhet, att ingen verkar förebrå någon annan någonting. Men så läser jag rader som den ovan och undrar hur det påverkade Jackie, hur det skulle påverka ett barn vem som helst. När Jackie blir vuxen föder hon en son. Trots att hon har en man bestämmer hon sig för att leva ensam med sonen. Varför tog hon ett sådant beslut?
”Det är välfärdsstatens födelse ur mörkret. Ett slott på botten av världen som egentligen är ett fängelse, ett palats för vanställda och hopplösa där de får tumla omkring i ett stillastående smutsigt ljus, ensamma, inlåsta, bortglömda. En ren och upptänd sjukhussal som tränger fram ur marken som ett foster ur sina blodiga hinnor, en slottsliknande majestätisk sjukhusbyggnad där bara skogen har varit innan: fåglar, träd, himmel, vatten.”
Sara Stridsberg menar att mentalsjukhus som Beckomberga i Stockholm, Lillhagen i Göteborg och S:t Olof i Visby var en del av det nya folkhemmet, av välfärdsstaten Sverige. Där allt skulle vara snyggt och rent och i full ordning; någon tar hand om dårarna så vi slipper se dem, andra tar hand om barnen så de vuxna kan arbeta. Beckomberga öppnade 1932 och den sista patienten lämnade 1995, som ett resultat av ”psykiatrireformen” som slussade tusentals människor ut i ett samhälle de inte kände till eller hade någon naturlig plats i.
Beckomberga som fängelse och frihetsanstalt.
Sara Stridsberg
Beckomberga
Ode till min familj
Albert Bonniers förlag 2014