Tolkning av det rådande tillståndet

Endast för medlemmar av bostadsrättsföreningen består av en svit dikter, sinsemellan olika men med ett gemensamt samhällskritiskt eller rentav civilisationskritiskt perspektiv. Arvid Svenske har dessutom försett sin bok med undertiteln ”politiska dikter i en uppgiven tid”, vilket väl också ger en fingervisning om vilka utgångspunkter som gäller.

Jag fastnar ett tag i underrubrikens formulering. Är tiden verkligen så uppgiven? Eller är det en mer personlig upplevelse som kommer till uttryck och ges en övergripande och allmängiltig anknytning till tiden själv, alltså något utomjagiskt och objektivt? En annan fråga som inställer sig är om Arvid Svenske är ute efter att ge uttryck för känslor som hör uppgivenheten till eller om han vill ge ett alternativ, byggt på till handling uppfordrande insikt om att sakernas tillstånd är oacceptabla men också möjliga att förändra till det bättre.

Som jag ser det utgör dikterna mest variationer på temat ”det rådande tillståndet” och vad det ger upphov till för känslor samtidigt som dess symtom politiskt och socialt penetreras. I den inledande sviten, Den fascistiska skyddsvallen, uttrycks, här som på flera andra ställen, en stark besvikelse över den uppgivenhet som kan anses råda i de en gång socialistiska partierna, varav ett för övrigt just nu under ytterst avideologiserade och pragmatiska former håller på att kompromissa sig fram till att bilda en regering.

Här finns också en besvikelse över hur röda gryningar kan övergå i en mörk praktik, givetvis med Kambodjas röda khmerer som exempel. Dit vill ingen, men betyder det att man inte vill någonstans alls? I den följande sviten, Korsande eldgivning, handlar det mer om den vardagliga egoism som med nyliberalismen upphöjdes till norm, och där korruption och välgörenhetshyckleri får breda ut sig.

En svit med den fantasieggande titeln Formgjutna plaststolar i familjevänliga restauranger rör sig bland annat kring det politiska etablissemanget som super i Almedalen och ett valår där högerextremismen breder ut sig både här och i det övriga Europa.

Arvid Svenskes lyriska språk är rikt varierat och motivkretsen spänner över vida fält. Jag tycker det hade varit bra om han gjort upp med sitt förhållande till rimmet. Nu rimmar han här och där, och ibland låter han ord som inte riktigt rimmar men har ljudlikheter avsluta rader som något slags nästanrim. Problemet blir att ibland så kommer rimmet (eller nästanrimmet) att framför allt söka sig till ljudlikheten i stället för till den lyriska fördjupning som det väl använda rimmet kan vara ett medel för.

En av sviterna är på engelska, och det är svårt att se poängen med det. Lyrik är en krävande konstart, och även om Arvid Svenske skriver en god engelska så blir inte den lyriska kvaliteten bättre för att han gör det. Jag hoppas att Arvid Svenske snart återkommer med mer lyrik, gärna då med ett mer uttalat och genomfört subjektivt perspektiv och utan rim.

Bokens titel, Endast för medlemmar av bostadsrättsföreningen, är spännande. Man kan tänka sig att vi alla som lever på jorden är medlemmar av dess stora bostadsrättsförening, men också att det är alla de bostadsrättsinnehavare som inbillar sig att de sitter på en stor förmögenhet som åsyftas, de som tagit på sig den enorma skuldsättning som svävar som ett mörkt moln över den svenska verkligheten och som hotar att bryta ut i ett rasande oväder om räntorna stiger eller luften i bostadsbubblan börjar pysa ut. De har all anledning att hantera den uppgivenhet som det innebär att ta för givet att allt måste vara som det är.


BokomslagArvid Svenske
Endast för medlemmar av bostadsrättsföreningen. Politiska dikter i en uppgiven tid
Författares bokmaskin 2014