Hur skulle Sverige ha sett ut efter en tysk krigsvinst i andra världskriget? Vilka skulle ta över makten – den reella och den formella? Hur skulle samhället se ut, vilka skulle gagnas och vilka skulle fara illa?
Det är frågor som är värda att ställa och tänka till över, frågor som Tony Samuelsson ställer i de kontrafaktiska romanerna ”Jag var en arier” från 2009 och ”Kafkapaviljongen”, från nu i år.
Där ”Jag var en arier” fokuserade på hur Tyskland utövade sin makt, efter att Speer tagit över som führer och makten lagt Europa under sig (allt ifrån hans inre liv till ryktena om att man sparat Hitlers hjärna i någonstans i Schweiz), handlar ”Kafkapaviljongen” om händelserna i Sverige, strax efter krigets slut och trettio år senare, när något börjar röra på sig i det underjordiska motståndet mot regimen.
Huvudpersonen heter Sigge Eriksson, en författare som efter många påtryckningar till slut gick från en motståndsman till en kollaboratör. Tony Samuelsson varvar tillbakablickar, alltså Sigge som minns, med nutid, alltså den åldrade Sigge på sjuttiotalet, mycket skickligt. Man förstår bit för bit hur historien avlöpte, hur de stora händelserna hör ihop med Sigges situation och hur makten utövats.
”Kafkapaviljongen” innebär ett fängelse dit ett antal intellektuella författare på ”frivillig” basis förts, och där det är meningen att de ska komma fram till att det bästa är att sluta skriva kritiskt om regimen och kanske börja skriva naturlyrik, eller kanske till och med… börja vara lite mer försiktigt positiva till det nya sköna?
Sigge Eriksson är en av författarna, Stig Dagerman en annan. Han är den med kanske störst samvetskval, och under några kapitel går det fram och tillbaka författarna sinsemellan: ska de ändå inte säga att de slutar och sedan fortsätta subversivt?
Quentin Tarantino var inte först med kontrafaktiska historier om tiden för nazismen och andra världskriget, men från Hollywoodhåll är ”Inglorious Basterds” en de vassaste och mest underhållande. Tony Samuelsson är heller inte först, se till exempel Hans Alfredssons ”Attentatet i Pålsjö skog” från 1996, men det är en av de mest genomarbetade. Detaljerna är slipade så pass att man tror på att precis såhär, till hundra procent, skulle det ha kunnat gå till. Autentiska namn blandas med fiktiva så att de till slut smälter samman: allt känns sant. Men är tack och lov bara fiktion.
Jag skulle kunna skriva att boken är extra aktuell nu när Europa återigen tar till fascism och främlingsfientlighet, men sanningen är att frågan om ”varför?” något sådant kunde ske alltid är aktuell. Det finns sidor hos människor som när de under vansinniga förhållanden får fritt spelrum kan orsaka fasansfulla saker. I demokratier såväl som diktaturer.
Tony Samuelsson
Kafkapaviljongen
Wahlström & Widstrand 2014