En enad förort kan aldrig besegras

När jag föreläser frågar de mig: ”Berätta vad det är som händer i förorten. Det är så spännande!”. Nej, det är inte spännande alls! Det är en tragedi! Det är en tragedi att marginaliserade ungdomar tar ansvaret som kommunen och staten inte har tagit! Detta var ungdomsledaren Murats* ord, en sorgedikt som framfördes i Rinkebys fyllda kulturhus. Diktens ton hade påverkats av flera års erfarenhet av att arbeta i Stockholms miljonprogramsområden; områden som under årtionden har fångat mediernas intresse (eller sensationsbehov). Vilket, som många av människorna jag träffade under mitt antropologiska fältarbete i Husby under 2012 och 2013 har berättat, inte har resulterat i någon meningsfull påverkan för deras livsvillkor och möjligheter.
De kritiska rösterna höjdes redan innan miljonprogramsområdena var färdigbyggda. Ett exempel är Olle Bengtzons bok Rapport Tensta (1970), som deklarerade Stockholms stad som inkompetent i planeringsfrågor redan två år innan Tensta byggdes klart. Anledningarna till kritiken har varit både estetiska och politiska (om dessa två så enkelt kan separeras). Faran för segregation som dessa ”betongförorter” utgjort är det som oftast betonats. Megaprojektet som skulle bana väg för framtidens jämlika Sverige, har genom årtiondena kopplats ihop med stigande arbetslöshetsstatistik, kriminalitet, och en stor mängd sätt att vara exkluderad från samhället på.

Vem hade ansvaret? Politikerna, de boende, eller de ”experter” inom stadsplanering och arkitektur som lekte utopi mellan 1965 och 1974? Debatterna ljuder fortfarande.
Ganska nyligen fördes en om miljonprogramsområdet Järva, som sedan 2007 har upprustats under namnet Järvalyftet. Järvalyftet fokuserar på att renovera befintliga bostäder och att bygga nytt. Det syftar också till att höja människors sysselsättningsgrad, känsla av trygghet och kvaliteten på utbildningen (se Vision Järva 2030, 2009). Men Järvalyftet har regelbundet hamnat i rampljuset som ett hot mot precis dessa mål.
Intressant nog har Järvalyftets vassaste opponenter varit ungdomar, en vanligtvis marginaliserad grupp. Deras ursprungliga uppgift var att representera de boende i området. Men efter ett tag började de ifrågasätta grunderna för Järvalyftets legitimitet. Som en av dem uttryckte det: ”De [inom Järvalyftet] gjorde ingenting med dessa idéer som vi hade samlat in, även om vissa av dem var små saker, som att fixa en basketkorg”. Ungdomarna kunde, genom protester, publicering av artiklar i olika tidningar, petitioner, möten med stadens tjänstemän och olika politiska aktörer, omförhandla sin position. De opponerade sig mot vad de uppfattade som politiska beslut som inte gynnade de lokala invånarna.
Kritiken som riktades mot Järvalyftet var inte mot renoveringen i sig. Problemet var att människor inte kände sig meningsfullt engagerade och att de inte fick delta i betydelsefulla beslut, till exempel i samband med propositioner om att bygga bort trafiksepareringen. Protester under 2005 uppmanade till att förbättra de lokala villkoren.
Ungdomarna började kämpa för tillhörighet, kontroll och representation över ”våra områden”. Denna nära relation till platsen beskrevs i trycken på deras t-tröjor: ”Jag kommer aldrig att flytta härifrån, jag svär”. Deras ursprungligen konsultativa arbete utvecklades till att stärka tillhörighetsgränser, utveckla ”lokal kunskap”, samt att forma allianser inom och utanför staden och landet (!) med grupper och individer som kunde känna igen sig i deras historier. De kallade detta En kamp för ett rättvist samhälle.