Från kärvt till frasigt lyriskt med maestro Rosengren

Bernt Rosengren Quartet
Stockholm Jazz Festival, Plugged Records, lördag 11 oktober.

Egentligen är det svårt att hitta ett bättre sätt att inleda sitt besök på Stockholm Jazz Festival. Lokalen är liten, fullsatt och längs väggarna trängs vinylskivor, magasin och böcker som berättar om den musik kvartetten invid fönstret ut mot Stora Nygatan drar essensen ur. Tenormaestro Bernt Rosengren, 77 år, leder med lekfull och fast hand sin kvartett kommen ur svensk jazzintelligentia.

Det räcker med ett par toner ur inledande Ever blue från Rosengrens Gyllene skiva-belönade I’m flying för att den grånade, småsurriga och förväntansfulla publiken ska fatta att det är allvar. Ett par toner så är vi hemma i hardbopens heartland. Rosengren blåser så att Newport 1958, Köpenhamn 1968 och Fasching 1988 känns som nyss. Alla år finns i Rosengrens tenorsax och vi får allt från den raka, lite kärva hardbop-tonen till den mjuka, frasigt lyriska.

Kapellmästare Stefan Gustafsson lägger breda, intrikata klanger, basisten Hans Backenroth väver distinkta trossbottnar och Bengt Stark spelar hårt, kantigt, fjäderlätt och melodiskt på en och samma gång. Det är en ynnest att höra Bernt Rosengren och Bengt Stark bolla trum-fyror mellan varandra. Överlämningarna sker mitt i steget, inflätat i kommande takt och på slaget.

Huvuddelen av materialet är Bernts. Det som inte är det är hans arr. Rosengren väljer att spela en av harpisten Alice Coltranes låtar och petar in en fras av John Coltrane. När Bernt Rosengren öppnar Autumn leaves ensam samlas lördagsflanörerna utanför fönstret. Kvartetten låter lyssnaren själv avgöra graden av nostalgi, den finns i färgerna och utan ett sockrat vemod.

Rosengren möter publikens kärleksfulla bifall med ett litet leende och ”det får väl bli ett extranummer”. Tiden är för kort. En lång kväll som böjer sig över midnatt hade varit i allra högsta grad passande. Men vi går därifrån, uppfyllda av ett särskilt sorts ljus, redo för ännu ett halvsekel med Bernt Rosengren.

Magnus Östnäs