Wayne Shorter Quartet
Stockholms Konserthus, lördag 18 oktober.
Det finns egentligen ingenting att tillägga. Efter två timmars katharsis med Wayne Shorter och hans fenomenala kvartett är det fullbordat. Auditoriet ställer sig upp och vrålar. Konserthuspubliken spräcker rörbladen i Shorters sopransax som inte hämtar sig riktigt förrän mot slutet av extranumret. Fram dit har varje ton varit besjälad, självklar och exakt, trots att inte minst trumslagaren Brian Blade spelar som om rummet är krökt: stenhårt, sammetslent och med en ton som blandar kammarkvartett med punk. Blade-brodern den yngre (storebror Brade är också trummis) understryker och driver på, bollar rytmiska figurer mellan sig och klanggeniet, pianisten Danilo Peréz.
Tillsammans med basisten John Patitucci är kvartetten en i högsta grad levande organism som lyssnar mer än den talar, andas med sin egen rytm och samtalar på det allra mest säregna språk, trots det, förklarat och självklart.
Shorter spelar inte hela melodin till Orbits. Han plockar upp den dekonstruerade fras som Peréz inleder med. Men först efter en lång stund. Shorter är illuminerad. Och vi hans paralyserade församling. Begjutna i denna fullständiga koncentration eroderas minnet av den fantastiska uppvisningen på Stockholm Music & Arts på Skeppsholmen för två år sedan.
81-årige Wayne Shorter sitter igenom hela konserten på sin mjukt fjädrande kontorsstol. Han säger inte ett ord. Han visslar lite under Flying down to Rio. Han ler. Kvartetten trivs och leker sig allvarsamt igenom den två timmar långa seansen som direktsänds i 46 länder.
Nyfiket, undrande och lyssnande sitter denne jazzens gigant under stjärnhimlen och binder samman tiderna. Det här är Waynes värld: Coltrane, Miles, Blakey och Parker får alla vänta ett tag på sin spelkamrat. Shorter fortsätter att visa vägen. Tack.
Magnus Östnäs