Den oändliga historien — Kulturtidskrifter.seKulturtidskrifter.se

Ida (2013)

Långfilm: Ida
Regi: Pawel Pawlikowski
År: 2013
Land: Polen
Speltid: 82 min

Samtidigt som kristna och yezider fördrivs från sina hem i Irak, och anhängare av det islamistiska ”kalifatet” flyttar in i dem, ser jag den polska filmen Ida av Pawel Pawlikowski. Det är en stram berättelse, men till brädden fylld av det stoff som den polska nittonhundratalshistorien vävts av. En vävnad där olika trossystem, härskare, förövare och offer avlöser och flankerar varandra, som i en ringdans med ständigt föränderliga konstellationer och där dansarna kan fylla föränderliga funktioner. I den här filmen har historien förtätats så att den förkroppsligas av endast ett par individer.

Novisen Anna skickas ut i världen för att möta sin enda tillgängliga släkting, mostern Wanda. Tanken är att Anna inte ska avlägga sina klosterlöften utan att ha haft kontakt med yttervärlden och därmed kännedom om det liv hon försakar för klostret. Vad som uppenbarar sig i mötet med Wanda är emellertid inte bara möjligheten till ett självständigt liv med cigaretter, höga klackar, vackra klänningar, jazzmusik och möten med män, utan också att Anna från början haft ett annat namn – Ida – och fötts som judinna. Någon annan har övertagit familjens hem, hennes föräldrar dödades under ockupationen, Förintelsen.

I den svartvita filmen ter sig Annas/Idas ögon ömsom som gnistrande kol, ömsom som svarta hål i vilka de fasor hon får kännedom om sugs in. Yttervärldens syndfullhet uttrycker sig inte bara genom grannar som dödar varandra och hyser begär till nästans egendom.

Mostern visar sig vara känd som ”Röda Wanda”, en hård domare i det kommunistiska partiets tjänst som under efterkrigstiden utfärdat dödsdomar i linje med den nya terrorns krav. På sätt och vis motsvarar denna cyniska överlevare skräckfantasin om hämnande judar. Men nu är hon mer eller mindre på dekis och hon blir inte den som får möjlighet att föra historien vidare. Denna möjlighet finns förborgad i huvudpersonens outgrundliga blick. Rollen som det stumma vittnet har sina begränsningar, och de är också filmens. Den berättar en fortfarande levande och angelägen historia – men förblir samtidigt stum inför densamma.