Förra veckan skrev jag kort – och något problematiserande – kring föreställningar om filmkamerans användning som vapen. Idag tänkte jag byta perspektivet och skriva om den beskyddande kameran.
Jag har än så länge inte sett ett fall där kameran lika påtagligt agerar som en sköld som i Emad Burnats 5 broken cameras. Filmen förkroppsligar tanken om videoaktivism som personlig och existentiell kamp. Till synes enkel, handlar den om bonden Emad som filmar vardagen i byn Bil’in där israeliska armén exproprierar den palestinska jorden. Marken ska användas för att bygga nya bosättningar och Emad, tillsammans med andra bybor, deltar i dagliga demonstrationer. Den konsekventa, aktivistiska användningen av kameran är bitvis förbryllande för mig, särskilt när Emads bror tillfångatas. Den naturliga reaktionen såsom jag föreställer mig, vore att lägga ner kameran och försöka skydda brodern.
Filmens komplexitet består inte minst i att den ifrågasätter kamerans – och kameramannens – roll i extrema situationer. Rollen ändras beroende på den omgivande kontexten och kameramannens situation för tillfället. Det finns en tilltro att kamerans registrerande öga – bara genom sin närvaro – skyddar den som filmar.
Flera gånger räddas bokstavligen Emads liv av filmutrustningen. I en scen fastnar en kula i hans kamera medan han filmar. Dödsögonblicket medvetandegörs och vi stirrar också döden i ögat. Millisekunden som skiljer döden från livet tämjs, synliggörs, ramas in och beskrivs av digitala nollor och ettor.
Det återstår att se vilka stilistiska och estetiska förändringar digitaliseringen kommer att innebära. Men det verkar som att det aldrig varit enklare att fånga döden på bild. Dödens omnipotenta närvaro avmystifieras då kameran ser rakt tillbaka på vapnets kikare. En kamera kan dock aldrig skjuta och är hjälplös när den ställs mot ett riktigt vapen. Samtidigt ger inte Emad upp tanken om att vara en kameravakt vars uppgift är att försöka skydda sin familj, sig själv och andra med blotta (kamera)ögat.