2014-11-11 Uppehållstillestånd

Klockan slår sju och jag och Khash presenteras från scen, Glänta arrangerar en kväll om europeiska narrativ på Skjulet och vi har blivit inbjudna att läsa. Vi har skrivit en text särskilt för den här kvällen och nu är det vår tur, jag hör det sägas att jag kommer att läsa på svenska och givetvis kunde jag ha sagt “Nej, hur skulle jag kunna det, jag kan inte ett ord svenska” men istället har jag, dagen innan, sagt “Javisst, det skulle kunna vara en bra idé”. Hur som helst, jag har sagt ja och nu gör jag det.

Innan läsningen dricker jag en shot och säger till mina vänner att de kan skratta om de vill, åt min brytning och mitt uttal. Nu står vi på scen. Den första minuten är jag glad, tänker att det är som ett skämt, att läsa på ett språk jag över huvud taget inte kan, men sedan, när vi kommer till textens andra sida blir jag trött, alldeles för trött och jag måste sätta mig ner, på en gång, men det finns ingen stol. När vi tagit oss igenom halva texten märker jag att Khash läser mycket snabbare än jag, jag hör hur flytande han, hans språk, är. Jag tappar självförtroende och vill inte läsa mer, men jag måste, blir varm och röd och mina händer skakar men jag vill inte att någon ska se vad som händer, jag försöker strunta i Khash och koncentrera mig, göra mitt bästa. Vi läser, i sista paragrafen stakar jag mig på ordet “uppehållstillstånd”, kommer inte förbi det. Sedan är det över.

När jag nu skriver om upplevelsen så tycker jag om den. Under hela läsningen var publiken tyst, helt tyst och jag trodde att det var ett sätt för dem att säga åt mig att läsa snabbare, att de hade tråkigt, men efteråt kom människor fram till mig och sa saker som att jag var modig, att det var en bra läsning, att de hade tyckt om den… Jag vet inte om det är för att de är snälla människor eller om de sa vad de tyckte. Oavsett vilket är känslan nu, när jag har läst mina egna ord översatta till svenska, att kanske kommer jag kunna lära mig det här någon gång.