Yvonne Fredriksson, David Henley och Henrik Pelling är i Gaza för för att göra uppföljning och fortsatt planering för PGS arbete med Gaza Community Mental Health Programme (GCMHP).
Yvonne har skrivit en hälsning:
”Jag kom in i Gaza sent i söndags eftermiddag. Tyvärr kom bara jag in direkt, då David och Henriks tillstånd inte var klara! Detta ordnade sig dock sen, så de kunde komma hit i måndags. När de checkat in så åkte vi direkt till Gaza Community Mental Health Programme (GCMHP) för ett första möte. Efter det åkte vi för att se Shaiya, ett bostadsområde öster om Gaza city. Det var förskräckligt att se, fast att jag sett på TV och annan media om hur den två månader långa attacken mot Gaza drabbat civilbefolkningen hade jag svårt att ta in det jag såg. Delar av Shaiya är totalt jämnat med marken, men familjer bor fortfarande kvar i ruinera. De har satt stöttor för att taken inte ska rasa in, plast istället för väggar och fönster. El och vatten saknas och snart kommer vintern.
Vi var inne i ett hus som en familj byggt och var så stolta över. Fattiga människor som arbetat och sparat under många år, byggt rum för rum när pengar funnits. Som tagit banklån för att bygga ett eget hem. Nu har allt tagits ifrån dem, mannen är arbetslös, huset totalförstört, alla är traumatiserade, framförallt yngsta dottern som är i femårsåldern mår väldigt dåligt, hon har ont överallt, äter dåligt och sover stora delar av dygnet. Vi såg hus som bara var grushögar där folk fortfarande gick omkring och letade efter ägodelar, barn som sprang omkring barfota i bråten.
Även Al Wafa rehabiliteringssjukhus är helt jämnat med marken.
När vi frågade folk hur de klarar sig sade de att det måste gå, men alla mår dåligt och det värsta är att de ser ingen som helst framtid för sig och sina barn. Som en man sade till oss.
– Vi har gått igenom helvetet och vi vet inte när det börjar igen.
De känner sig övergivna och bortglömda av världssamfundet. Tre anfallskrig från Israel sedan 2008, ockupationen, blockaden, arbetslösheten, fattigdomen och inga som helst rättigheter till ett normalt liv.”
PGS och GCMHP