De senaste tio åren har vi i massmedia hört åtskilliga politiker och ekonomer påstå att dagens kris liknar eller är värre än den på 30-talet. Vad vet vi då om krisen på 30-talet?
Förmodligen väldigt mycket om orsakerna till den. Men vad känner vi egentligen till om arbetslöshetens konsekvenser, om hur samhällena och arbetarnas familjer drabbades av den djupa depressionen? Bokförlaget Arkiv har i år 2014 gett ut en klassiker från 1933, som behandlar 30-talskrisen i en by utanför Wien. Boken – De arbetslösa i Marienthal – beskriver utifrån sociologiska och psykologiska metoder vad som sker i ett samhälle där den enda fabriken läggs ned och människorna tvingas ut i arbetslöshet.
Under hundra år kretsade livet i Marienthal kring textilindustrins utbyggnad och tillbakagång. År 1830 förlades ett linspinneri till byn. Ytterligare några decennier senare anlades ett väveri och ytterligare ett spinneri. Från att ha haft ett bruksamhälles kännetecken med patriarkalisk ledning övergick ägandet och driften till storföretagets struktur. Det förde med sig att fackföreningar etablerades och att politiska partier öppnade avdelningar i Marienthal. Parallellt med den utvecklingen startade samhällets innevånare kulturföreningar och idrottsföreningar av olika slag. De borde ha varit väl rustade att möta en eventuell kris.
Under 1900-talets första decennier skärptes motsättningen mellan arbete och kapital. År 1925 deltog Marienthals textilarbetare i en landsomfattande strejk. Men det var också nu som man kunde skönja tecken på tillbakagång i Marienthal. Året efter den landsomfattande strejken halverades arbetsstyrkan vid fabriksanläggningarna. På sommaren 1929 kom den ekonomiska kollapsen. Då stängdes spinneriet och i augusti avslutades verksamheten i tryckverkstaden. En månad senare upphörde arbetet i blekeriet. I vintermånaden februari 1930 slutade vävstolarna att slå i väveriet och turbinerna stannade för gott. Redan i slutet av februari inleddes rivningen av fabriksbyggnaderna. De arbetstillfällen som fanns kvar var i livsmedelsaffären och i slakterierna. Skola, läkarmottagning och bibliotek var också verksamheter som pågick när alla maskiner tystnat. År 1931 hade Marienthal nästan 1 500 innevånare, varav en femtedel var barn under 14 år. Bostäderna ägdes och kontrollerades av företaget och detta förhållande gällde även butikerna.
När katastrofen var ett faktum bestämde sig några unga, radikala forskare i beteendevetenskap att undersöka hur fabriksnedläggelserna påverkade orten Marienthal och de familjer som blev kvar. På hösten 1931 inledde forskarna förberedelserna av studierna, och i månadsskiftet november-december samma år började man med fältarbetsstudierna.
Psykologen Danzi(n)ger bodde i Marienthal i sex veckor. Hon genomförde intervjuer med människorna där som hon fått en förtroendefull kontakt med. Hon renskrev intervjuerna i efterskott, eftersom hon var rädd att de intervjuade skulle vägra att berätta om sina upplevelser om någon antecknade under själva samtalet. Danzi(n)ger fick hjälp av ett tiotal fältarbetare som lade ned åtskillig tid på insamling av uppgifter. De skulle under sin tid i Marienthal bo på orten och bli en naturlig del av dess samhällsliv. De skulle också delta i någon verksamhet som kom invånarna till nytta. Ett exempel på detta är en klädinsamling till familjerna som fältarbetarna genomförde. Då gjorde de hembesök för att utröna familjernas behov och fick på så vis ytterligare information om hur familjernas tillvaro tedde sig under arbetslösheten.
Bokens författare är dock inte särskilt indragna i själva fältarbetet, eftersom de då höll på med annat forskningsarbete. Författartrion – Jahoda, Lazarsfeld och Zeisel – skulle man kunna beteckna som projektledare. De tre träffades ett par gånger i veckan för att lägga upp arbetet inför de kommande dagarna.
I mitten av maj 1932 var fältarbetet slutfört. Och nu började bearbetningen av det digra materialet, vilken kom att ta ungefär ett halvår. Materialet bestod dels av offentlig statistik (t.ex. valresultat, demografiska data och uppgifter om arbetslöshetsersättning), dels av oortodoxa metoder för att beskriva hur arbetslösheten påverkade människorna. Ett exempel är att man mätte gånghastigheten mellan män och kvinnor och upptäckte att de arbetslösa männen rörde sig allt långsammare och modlösare. Skoluppsatser användes och tolkades, bl.a. för att beskriva hur barnen såg på framtiden.
Ett viktigt inslag i forskningsrapporten är den kategorisering som man gjorde av de arbetslösa familjerna eller hushållen. Forskarna kom fram till fyra ”typfamiljer”, eller grupper. Den största gruppen bestod av de resignerade. Två andra betecknades som de förtvivlade och de apatiska. Det fanns också en grupp med hoppfulla individer som betecknades som de obrutna. Men alla familjer befann sig på ett slutande plan, som dessutom verkade vara såpat. Alla levde i en nedbrytningsprocess, som successivt ökade i takt allteftersom den ekonomiska situationen förvärrades, armodet ökade och svälten kom allt närmare. Kampen för överlevnad tog överhanden.
Textilarbetarfamiljerna i Marienthal var politiskt medvetna och säkerligen politiskt skolade i arbetarrörelsens teori och praktik. Men i stället för att kämpa mot nedläggningen av fabriken gled invånarna så sakteliga in i apati och ett liv i djup förnedring. ”Vi kom till Marienthal som forskare och lämnade orten med en enda önskan: att den tragiska möjligheten att genomföra en liknande studie snart ska vara borta för gott.” (s.138) Med den fromma förhoppningen avslutas De arbetslösa i Marienthal.
När jag läst boken och lagt den ifrån mig är det inte utan att jag som läsare, trots att det gått åttio år, känner med familjerna och bedrövas över bilderna av hur de levde sina liv i en förtvivlad situation. Tankarna går till många bruksorter runt om i Sverige idag, där livet sakta förtvinar allteftersom arbetstillfällena försvinner. Det går förstås inte att fullt ut jämföra och likställa läget i Marienthal på 1930-talet med vad som nu händer här hemma, men man kan ändå känna en viss bävan över de orosmoln som hopas över bruksorternas familjer. Vi vet vad som hände de arbetslösa i Marienthal under 30-talets ekonomiska depression, och vi vet vilka starka destruktiva krafter för människor och samhällen arbetslöshet rymmer inom sig.
Boken är mycket läsvärd! Själva forskningsrapporten föregås av två förord, som tar upp den historiska miljön och vad som hände med det tre författarna – Jahoda, Lazarsfeld och Zeisel. Rapporten följs av två efterskrifter. En behandlar sociografins historia och är skriven av Zeisel. Den andra avslutar boken och är en mycket elegant text av professorn i sociologi vid Södertörns högskola, Paavo Bergman. Hans avslutande sidor belyser bokens betydelse för forskningen i sociologi och han ger även en viss genomlysning av den vetenskapliga debatten kring forskningsrapporten. Det är bara att hålla med Bergman när han skriver att De arbetslösa från Marienthal med sin beskrivning av arbetslöshetens nedbrytande krafter har kvar sin sälta och kraft, trots att den har åttio år på nacken. Den manar till kamp mot arbetslöshetens människofientlighet.
Jahoda, Marie, Lazarsfeld, Paul F. och Zeisel, Hans
De arbetslösa i Marienthal
Arkiv förlag 2014