Kulturtidskrifternas vara eller inte vara är ytterst en fråga om vilket slags samhälle vi vill ha. Det är en fråga om intellektuell och kulturell mångfald, men också om att bygga en oerhört kostnadseffektiv infrastruktur som år efter år svarat för rekryteringen och utvecklingen av nya generationer författare och kulturjournalister. Men för somliga är det en fråga om ekonomi. Speciellt om man råkar sitta i ett riksdagsutskott, där verksamhetsområdet man är satt att förvalta mest av allt framstår som en obehaglig utgiftspost.
I diskussionen kring nedskärningen av kulturtidskriftsstödet har man från vissa borgerliga kritikers håll titt målat upp en bild av kulturtidskrifterna som ett smalt särintresse som med statsfinansiering trakterar en ännu smalare grupp läsare. Men är man räknekunnig finns det även andra sätt att se på saken. Då framträder en helt annan bild.
Under perioden 2007-2013 mottog Konstperspektiv 2,8 miljoner kronor i tidskriftsstöd. Det har gjort det möjligt för oss att producera och distribuera en bred men kvalitativt avancerad konsttidskrift i både tryckt och digital version. Men under samma period har vi sålt annonser för 3,3 miljoner kronor. På den punkten skiljer vi oss från många andra kulturtidskrifter, men i andra avseenden är likheterna mellan Konstperspektiv och andra tidskrifter stora. Framför allt gäller detta de intäkter vi genererar åt andra. Totalt sett uppgår dessa under den nämnda perioden till mer än 6,5 miljoner kronor, fördelade på skribentarvoden, tryckeri- och postfakturor och diverse externa administrativa tjänster som prenumerations- och lösnummerhantering. Dessutom tillkommer de 1,1 miljoner kronor vi erlagt till statskassan i form av sociala avgifter (momsinbetalningarna är en visa för sig, som jag inte tänker dra här). Allt detta har vi åstadkommit med en anställd personal bestående av bara – som mest – 1,4 tjänster.
En kulturtidskrift är med andra ord något ganska mycket mer än ett svart hål där statliga medel försvinner. En kulturtidskrift är en intäktsgenerator för en bred grupp yrkesutövare som inte sitter i den (oftast) kyffiga redaktionslokalen. Var det någon som sade något om särintressen och arbetslinjen? Jag trodde väl inte det.
Anders Olofsson
Redaktör