Paris stolthet. Vi är många som den senaste tiden har tittat på Paris med stor kärlek och omtanke. Få städer har den starka känslomässiga relationen till omvärlden som Paris. Ett attentat som det som hände i Paris är ett attentat i ett europeiskt hjärta på ett annat sätt än i London eller Madrid. Nous sommes Paris. Därför är man nu helt på den parisiska borgmästaren Anne Hidalgos sida när hon nu vill stämma den amerikanska tv-kanalen Fox news för att ha förolämpat den franska huvudstaden. Hidalgo säger till CNN att man planerar juridiska åtgärder eftersom Paris ”ära har sårats”. Fix News pekade ut flera delar av Paris som farliga för icke-muslimer. En stads ära hör man mer sällan om än ett lands ära. Kanske för att städer inte är länder och därför friare, deras eventuella ära är mindre intressant. I motsats till nationer, skriver Helena Holgersson i sin avhandling Icke medborgarskapets urbana geografi, kan städer beskrivas som ”konkreta realiteter som inte karakteriseras av föreställningar om etnisk, kulturell och religiös gemenskap, utan av livet som levs i detta rum, eller mer precist denna mångfald av rum”. Kanske är det just den specifika stadsäran som här har förolämpats.
Öppen stad. När vi ändå är inne i Paris – då vill man som bekant ogärna lämna – och media så kan noteras från nyhetsflödet i veckan att norska Snøhetta fortsätter att vinna hem prestigeuppdrag runt om i världen. Nu ska man rita tidningen Le Mondes nya huvudkontor (bild ovan). Precis som i deras byggnad vid Ground zero presenterar man här en förvriden byggnad, också här vid ett nytt torg. Exteriören ska enligt uppgift vara ”en pixlad matris av glas” som ser homogen ut på håll men som blir mer komplex med olika grader av transparens ju närmre man kommer. När Snøhettas Ketil Thosen ska beskriv uppdraget hamnar han i mediernas nya roll, dess nya relation till publiken. Han pratar om öppenhet, generositet och tillgänglighet. Kanske är det ett rimligt svar på attackerna i Paris, besvara dem med mer öppenhet. Om man ser på byggnaden och parken som blev till vid Ground zero så har det nästan blivit tvärtom. I en text i New Yorker skrev Adam Gopnik om platsen att den befinner sig i ”ett limbo av reflekterande vatten som inte reflekterar, skuggande träd som inte ger någon frid och hårt polisbevakade socklar av sten”. New York Times arkitekturkritiker Michael Kimmelman skrev att platsen ”inte känns som New York” utan som en bit av The national mall, den stora öppna parken mellan Vita huset och Washingtonmonumentet i huvudstaden, nedsänkt på nedre Manhattan. En ceremoniell plats.
Pittmätning. Ulf Lundell har börjat blogga. Märkligt nog har den gamle vargen varit en ganska frisk fläkt i internetsfären. Full av ursinnig energi och humor. När han häromdagen bloggade från Göteborg lyckades han teckna ett snabbt porträtt av både staden och ge ett stick till en av dess mer kända arkitekter. Lundell skriver – han skriver för övrigt alla inlägg på skrivmaskin som sedan skrivs in av någon på en dator så knattret från maskinen får räknas in i läsningen: ”Bott alldeles för mycket på hotell genom åren. Passerade arkitekt Gert Wingårdh på Avenyn, han som ritat och uppställt Himlatrappan på Lilla Stenshuvud, även kallat Kukmätarkullen, bredvid betongtornet. Annars inga kända ansikten mer än dom jag känt sen förr. Göteborg är verkligen speciellt. Det skymmer. Dom små vardagslyxproblemen staplar upp sej. Söderöver imorrn igen. Hem ljuva hem”. Väl hemma igen reser han till Kristianstad och ställer han en av samtidens mest givna och förbryllande frågor: ”For till den stora staden för att få service och bromsvätska. Den stora staden här heter till exempel Kristianstad. Där byggs. Gigantiska shopping-gallerior. Den mycket nostalgiska 60-talspjäsen Domusladan riven. Man undrar vilka som ska flytta in i dessa enorma utrymmen”. Pittmätningen mellan städer och män fortsätter.