Inga textskyltar, ingen förklarande dialog. Utan någon som helst kontextualisering kastas vi in i kaoset, där en tuberkulossjuk soldat (spelad av Tsukamoto) sluggas mellan sitt sadistiska befäl och sjukstugan som sparar sängarna för levande döda. Utan kompass och kamratskap ger sig soldaten ut i den febriga och färgmättade djungeln (som vi senare förstår är belägen på en filippinsk ö).
Jag blev både nyfiken och lite skeptisk när jag först läste att Shinya Tsukamoto, rebellen bakom de två fantastiska Tetsuo-filmerna (låt oss glömma trean!), skulle följa Kon Ichikawas fotspår och tackla Shohei Ookas prisade antikrigsroman. Inför Fires on the plain tyckte jag mig ana en doft av prestige, kanske försök till något mer publikanpassat – men fel, fel, fel. Det här är kompromisslös kroppsskräck.
Med full kraft släpper Tsukamoto lös sitt hyperkinetiska monster och styr det mot kroppsligt förfall. Det är en desorienterande filmupplevelse som kräver en smula tolerans från publiken. Skrik, slag, skott, stön och tunga steg i cirklar fångas med en neurotisk kamera som skakar tills publikens ansikten är grönare än djungeln… Övertoningar utnyttjas flitigt för att skapa röntgenplåtar över miljöns avtryck på huvudpersonen. Och effekterna är snuskiga å det grövsta: snor, smuts, skit, urin, lemmar, hjärnsubstans… Människan är det värsta djuret.
För den som kan sin Tsukamoto är formen bekant, men det digitala rotandet i Japans krigshistoriska bagage ger upphov till en obekväm modernisering, en direkthet och konfrontation som överför rollfigurernas traumatiska stress till stolsraderna. Bristen på klara direktiv och överflödet av kroppsvätskor kan få Fires on the plain att verka exploaterande, osmaklig och själlös. Men är det inte just därför den fungerar så effektivt som antikrigsfilm?