Regissören Jafar Panahi fick återigen en guldbjörn i Berlin. Björnen är deras och de kan ge den till vem de vill. Men i Iran delas nu, liksom alltid, folket i två läger: de som är emot Panahis björn, och de som är för. Den första gruppen menar att filmen är det löjligaste de sett, och priset därmed det löjligaste pris som finns och alltihop är enbart en löjlig politisk markering från festivalens sida. Panahis anhängare lyfter tvärtom fram hans förtjänster som filmare och menar att priset är en stolthet för Iran.
Men mitt ärende här är inte huruvida Jafar Panahis Taxi rymmer en björn av guld. Vi har andra saker gemensamt, jag och Panahi. Han påminner mig om något viktigt: att aldrig ge upp. Den iranska regimen har förbjudit honom att göra film under tjugo års tid. Han är belagd med utreseförbud och en mängd andra restriktioner. De har stulit hans identitet, men han kämpar vidare. På samma sätt som jag gör här. Jag har inte bara förlorat mitt identitetskort i Sverige utan hela min identitet – min kunskap, min bakgrund, min utbildning… Vi som blivit av med allt detta har bara två strategier att välja mellan. Att huka sig eller slåss. Panahi, och jag, slåss.