I Mannen från Suez väver fredsforskaren Wilhelm Agrell samman kunskaper från sin dagliga verksamhet som professor i underrättelseanalys med en agentintrig av klassiskt snitt.
Framför allt försöker han fånga en stämning präglad av svärtad klarsyn och kuperad cynism, sådan man finner den till exempel hos Graham Greene. Det går så där.
Jag tycker ändå att Wilhelm Agrell gör hyggligt ifrån sig i denna av olyckliga försök överbelastade genre. Hans huvudperson Jakob Bergmann är kanske i hemligaste laget också för läsaren, men han väcker ändå intresse och man följer honom gärna, från kärlekshistorien med israeliskan Hava vid tiden för Yom Kippur-kriget 1973 till den stund då han i nutid, något åldrad och trött, tvingas inse att en av hans mest pålitliga källor i Beirut serverat honom planterad information från Teheran.
Handlingen rör sig mellan tidsplanen på ett smidigt sätt, och det är givetvis en illusionslöst realistisk bild av kriget som framträder när Jakob Bergmann som FN-anställd i Suez för första gången kommer i närkontakt med både den israeliska och den egyptiska armén. Söndersprängda lik ligger strödda över ökensanden och Jakob blir i tillfälle att mer eller mindre avsiktligt göra den israeliska armén en tjänst när han kan föra med sig en dödad soldat från den egyptiska sidan. Det är ju en stark hederskodex i den israeliska militären att ingen, död eller levande, ska få falla i fiendens händer.
Den israeliske general som för befälet där han lämnar den döde blir hans vän, de ska återses i nutid och ännu en gång ska Jakob få tillfälle att hämta en försvunnen soldat, närmare bestämt den son generalen fått med Hava, kvinnan som Jakob hade ett förhållande med, men som rann ut i sanden när han inte ville flytta till Israel och hon inte ville flytta till Sverige.
Wilhelm Agrell fyller som sagt hela tiden ut sin berättelse med uppgifter om underrättelseverksamheten och hur den är verksam ungefär som om det handlade om ekonomiska transaktioner. Man gör investeringar på kortare eller längre sikt genom väl avvägda insatser av information, man bygger upp långvariga affärsrelationer som balanseras med ett ömsesidigt utbyte. Och som genren bjuder är människorna systemets enkla funktionärer, anonyma och försiktiga. De undviker att väcka uppmärksamhet och tar de risker är de nogsamt kalkylerade.
Jag hade gärna sett att boken fått ett rikare persongalleri och att Jakob Bergmann fått en något mer mångdimensionell personlighet. En mer dynamisk problematisering av den aktuella situationen i Mellanöstern hade också varit välkommen. Men ändå: Mannen från Suez är en hyfsat läsvärd roman. Wilhelm Agrell har till och med kallat den för underrättelseroman, och det får väl ses som en avgränsning så god som någon. Men mer krig och kärlek hade inte skadat.
Wilhelm Agrell
Mannen från Suez. En underrättelseroman
Atlantis Noir 2015