Teater för levande och döda – Samtal med Peter Oskarson

Han byggde sin första teater hemma i källaren efter att ha sett Orfeus i underjorden, då var han fem-sex år. Hundratals uppsättningar senare är det nu snart dags för Faust i gasklockorna i Gävle. Peter Oskarson är en av landets mest respekterade teaterregissörer. Några veckor före premiären i Gävle den 6 mars möts vi i hans arbetslokal i Gamla Stan i Stockholm, för ett samtal om ickehierarkiska mötesformer, om skådespelaren som konstnär och om teaterns framtid.

– Den kommande föreställningen av Faust i Gasklockorna i Gävle lär bestå av femtio olika scener, stämmer det?
– Fyrtiotvå.
– När jag besökte repetitionerna första gången, i mitten av januari, blev jag förundrad över ditt lugn. Som om premiären befann sig betydligt längre bort i framtiden än den 6 mars?
– Jo, en del i min omgivning blir oroliga.
– Det var närmast rofyllt och ni prövade en scen ur så många olika aspekter, länge. Skådespelarna verkade också lugna, som du.
– Jag kan inte jobba på något annat sätt, det får bli som det blir. Och det är ett väldigt lustfyllt sätt att arbeta, det tror jag också att skådespelarna tycker. Jag inbillar mig att man kan göra en föreställning som andas av att alla som står på scenen själva har tagit ställning till det som berättas, reflekterat och undersökt det på olika sätt. Jag hoppas att det ska märkas. Istället för att de ska stå till tjänst för en regissör som ska visa hur genialisk han eller hon kanske är.
– Du menar att det inte är ditt verk, utan ert?
– Så är det ju alltid mer eller mindre. Men teatrarna idag har ju så korta repetitionstider, det blir produktionsinriktat, snabba resultat. Då handlar det mer om att ställa sig till förfogande som skådespelare och göra det man blir tillsagd att göra.
– Kan du märka att skådespelarna har tagit ställning till det som Faust handlar om, att frågorna fått fotfäste?
– Jag inbillar mig det i alla fall. Till och med statisterna, som har jobbat sex timmar i veckan sedan i augusti, är ganska väl insatta i de filosofiska frågorna. Det är ändå tjugosju personer som inte är skådespelare, några är lärare, några går på gymnasiet, någon är pensionär, en annan är tekniker. Det är helt olika människor i olika åldrar.
– Är de volontärer?
– Det får man nog säga, de får för resor och någon mycket liten summa per föreställning, i princip är de volontärer.
– De kallas figuranter?
– Precis, men det är ingen skock som bara går dit man pekar. De har själva improviserat och undersökt vad det handlar om, man kan säga att de har utbildat sig under hela hösten. Var och en har en egen rollfigur som de själva har utkristalliserat, det är ingen homogen grupp som kommer gående i takt. Det här sättet att arbeta kan nog sägas ha genomsyrat hela projektet, vi var tidigt ute och gjorde world-caféer, som vi kallade Faustkaféer. Det görs fortfarande, det har du väl sett?
– Nej, berätta.
– Det har gjorts i nästan varje kommun i Gävleborg, kallas för Plattform Faust, den här veckan är det i Bollnäs. Mötesformen är World Café, du vet med de här turerna att man har en frågeställning som man arbetar med i en halvtimme i grupper om fem, ritar och berättar.

Läs hela artikeln i Balder

The post Teater för levande och döda – Samtal med Peter Oskarson appeared first on Balder – frihet, jämlikhet och solidaritet.