De dödas följe
Manus säger att två grupper gör entré från var sin sida om den stora väggen eller porten, som utgör fond. Med grova gester och skramlande med gamla köksattiraljer och närmast vildsint tilltal tar de plats och kommenterar det som sker på scenen. Efter några upprepade försök ter sig upptåget märkligt odynamiskt. Tonen är aggressiv och ljudvolymen ställer sig i vägen för de uttryck regin söker. De liksom överröstar de eftertankar ett följe av detta märkliga slag borde skapa hos publiken. Något annat behöver prövas. Ny utgångspunkt blir att hela följet kommer från samma håll och rör sig som ett långt begravningståg runt scenrummet. Samspelet mellan regissör och de som spelar, nu både ensemble och figuranter, blir genast koncentrerat. Olika grundtempon prövas och långsamt närmar vi oss något som nästan är motsatsen till det som inledningsvis skissades. Följet går långsammare och långsammare för att på givna signaler stanna upp, liksom reflektera och söka kontakt med oss i publiken för några ögonblick och sedan fortsätta sin marionettlika gång. Vad utmärker de döda? Ett antagande är att de rör sig mycket tyst.
Spelet med kökstillbehören är nu snarare markerat, men individuellt utsnidat för varje figur. De rör sig mycket tyst, stegen ska knappt höras mot golvet. Ni skall gå som på helig mark, säger Peter. Han är noga med rytm, riktning och pauser – individuellt och kollektivt. Varje figur söker och hittar sin egen »döda« blick och de skiftningar och perspektivförskjutningar som uppstår skapar på något märkligt sätt ett både uppfordrande och frågande förhållningssätt till betraktaren, publiken. Vad vill oss de döda? Vad kommunicerar de?
Läs hela artikeln i Balder.
The post Ur repetitionsdagbok jan–feb 2015 appeared first on Balder – frihet, jämlikhet och solidaritet.