Familjärt med stunder av chockerande hudlöshet

Bettye Lavette
Uppsala Konsert & Kongress, fredag 20 mars 2015.

Bettye Lavette sitter på en pall i en halvtom sal och sjunger om sitt liv. Svart byxdress, höga stilettklackar, vita naglar. Soulveteranen skriver inga egna sånger, lånar i stället andras och gör dem till sina egna. Fanns det en kurs i ämnet så skulle LaVette vara självskriven huvudlärare. Hon har själv sagt att hon inte är sångerska utan ”uttolkare”. I en del fall är det inte ens möjligt att känna igen originalet. Hon gör Beatles Wait så långsamt så den nästan stannar av. Den blir allvarlig, mörk, djupt personlig.

69-åringen borde veta en del om livets törnen och smällar. Det räcker med att se på hennes karriär. Egentligen tog den fart på allvar först för tio år sedan. Innan dess var hon enbart ett namn för finsmakarna. Hon har rört sig i ett slags tjugoårshopp: första singeln 1962, första albumet 1982 (ett tidigare spelades in men lades på hyllan) och i början av 00-talet kom ett comebackalbum. Men efter det har hon varit ständigt produktiv med skivor och turnéer.

När andra artister återvänder till gamla album och gör jubileumsspelningar, så tar hon ett annat grepp. Hon spelar i stället sitt helt färska album Worthy rätt upp och ner, från början till slut, för att hon ”tycker så mycket om det”. Här finns inga tydliga skarvar mellan soul, blues, country, rock. Det här är berättelser om livets tillkortakommanden. ”Don’t count me out just yet”, sjunger hon med sin råa och intensiva röst. Det lilla bandet följer henne smidigt, utan åthävor. Det är en familjär kväll. Det känns som att sitta hemma i köket hos någons mormor. Hon berättar historier, skämtar och skrattar hest, har namn på låtskrivare uppskrivet på lappar eftersom minnet sviker.

Det är emellanåt lite lojt, publiken applåderar artigt. Men ibland blixtrar det till, som i en maffig version av hennes klassiker Let me down easy. Det finns inget av rutin i hennes förtvivlan, vädjanden, desperation. Det här är på riktigt. Hon avslutar hon med en a cappella-version av Sinead O’Connors I do not want what I haven’t got. Den blir nästan chockerande i sin hudlöshet och nakenhet.

Framför mig sitter ett äldre, grånat par med huvudena fint lutade mot varandra, stillsamt lyssnande. Livets strider som klingat av. Jag tänker mig att det är för dem hon sjunger.

Text: Magnus Säll
Illustration: Martin Ehrling