När Israels försvarare kritiserar bojkott och sanktioner som metod i kampen för ett slut på ockupationen, blir läsningen lika beklämmande som förvirrande. Det är ytterst allvarligt att i detta sammanhang välja att inte med ett enda ord nämna bojkottens ursprung; och utan inblick i det så kallade BDS-uppropet blir det väldigt lätt för en debattör att blanda bort korten då läsarna förleds att tro att bojkottens ursprung skulle komma från politiska krafter utanför Palestina.
För snart tio år sedan (9 juli 2005) publicerades det palestinska BDS-uppropet, som uppmanar internationella organisationer och enskilda individer att införa breda bojkott- och sanktionsåtgärder mot Israel, till dess att Israel lever upp till sina skyldigheter enligt internationell rätt och erkänner palestiniernas rätt till självbestämmande.
BDS står för bojkott, desinvestering och sanktioner. ”We, representatives of Palestinian civil society, call upon international civil society organizations and people of conscience all over the world to impose broad boycotts and implement divestment initiatives against Israel siminal to those applied to South Africa in the apartheid era.”
Detta gjordes i god, långvarig palestinsk anda av civilt ickevåldsmotstånd mot Israels ockupation och med bakgrund av att palestinierna alltsedan 1948 upplevt Israels brott mot mängder av FN-resolutioner och internationell rätt. Vad som behövdes var internationellt stöd och solidaritet för att få en ändring till stånd.