Umberto Ecos Upplaga noll är en mediekritisk politisk thriller med närmast ångestframkallande konspiratorisk finess. Som ingen annan förmår ju Eco att använda sig av innebörden i den aristoteliska definitionen av skönlitteratur, det handlar inte vad som hänt utan om vad som skulle kunna hända.
Upprinnelsen till historien är att den smått misslyckade akademikern, journalisten och översättaren Colonna får ett uppdrag av en redaktör Simei. Han ska skriva en bok om ett tidningsprojekt där Simei är chefredaktör och Colonna kommer att vara en av redaktionens journalister. Tidningen heter I morgon och ska innehålla morgondagens nyheter, uppföljande reportage om sådant som hänt i dag, tillsammans med kommentarer och annat innehåll som fyller ut en tidning som kultur och horoskop. Boken som Colonna ska skriva ska ha titeln I morgon: i går.
Grejen är att tidningen inte ges ut, den produceras bara, och syftet är att den ägare som finns i bakgrunden, signor Vimercate, ska kunna använda dess existens och möjliga innehåll som påtryckningsmedel i sina egna strävanden efter politisk makt och, förstås, mediemakt. Att en och annan läsare kommer att tänka på Berlusconi vid läsningen om Vimercates ambitioner är rätt självklart.
Umberto Eco är en av de mest lärda författare som finns, alltså även i en strikt akademisk bemärkelse, han är nu över åttio år gammal, men har en lång karriär bakom sig som semiotiker, specialist på språkliga och kulturella tecken. Med böcker som Rosens namn och Foucaults pendel har han satt in sin lärdom i historiska, vetenskapliga och kulturella kontexter som fått en litterärt fantasieggande form och där berättelser från olika epoker och olika kulturella sfärer varvats ner och fått påverka varandra. Han har fått en rad efterföljare som i avsaknad av hans lärdom och litterära kapacitet producerat högar av skräp, Dan Brown till exempel.
Det har i en del senare böcker känts som om Ecos texter stelnat i sin form, att tecknen, konspirationerna och det intellektuella djupet nog funnits kvar, men att stilen förträats och orden blivit alltför många. Så är de,t inte med Upplaga noll. Omfånget är något mindre än vad som är vanligt i Ecos böcker, och både samhällskritiken och mediekritiken känns relevant och träffsäker, inte minst gäller det när Eco analyserar mediernas sätt att skapa sensationella nyheter av skitsaker eller skriva om kändisars obetänksamma prat till stora avslöjanden av privata hemligheter genom att gnugga om aningslösheter till tvetydigheter.
En journalist på tidningen I morgon kommer en stor hemlighet på spåren. Det var, kanske, inte fascistdiktatorn Mussolini som dödades i krigsslutet utan en dubbelgångare. Den riktige Mussolini smugglades med hjälp av bland andra Vatikanen ut ur Italien och levde länge i Argentina. Journalisten Braggadocio (ett mångtydigt namn som de flesta hos Eco, kolla Wikipedia) rullar vidare upp en stor konspiration som så att säga i skuggan av den levande Mussolini och med många högt uppsatta inblandade utövar terror med många mord och som sprider allmän misstro och fruktan i det italienska samhället.
Alla terrordåd som nämns har inträffat, det finns ett klart dokumentärt drag, frågan är givetvis hur trovärdig historien om konspirationen är. Braggadocio mördas och tidningsprojektet läggs ner. Och som alltid lämnar Eco åt läsaren att begrunda vad det är som sker i det som synes ske.
Umberto Eco
Upplaga noll
Översättning: Barbro Andersson
Brombergs 2015