Göteborgsoperans senaste verk: Riddar Blåskäggs borg och Erwartung med musik av Béla Bartók och Arnold Schönberg tillhör visserligen det moderna arvet men nya är de långt från att vara. De är sekelgamla och kunde följaktligen kallas antika med fog.
Det är också en kritik man med jämna mellanrum möter angående operan, att den inte är tillnärmelsevis lika nyskapande vad gäller musikdramat som när det handlar om dansen. Varför känns tanken på rader av nykomponerade verk, opera och musikaler lika, för stora scenen så avlägsen? Vart skall de nu levande konstnärerna ta vägen med alla sina ambitioner?
Och när det är sagt har man ingenting annat att anföra, än att det är ett betagande verk vi presenteras, där ett av nittonhundratalets stora teman omkring psykoanalys och självkännedom gestaltas i en formgivning, där sångare och orkester tar ett gemensamt järngrepp omkring sina uppgifter och låter den inre vibrationen fylla salen i en rörlig scenbild som följer dramat på just det förtrollande sätt som ämnet kräver.
Som Tomas Tranströmers skriver i samlingen För levande och döda (1989) om hur bågarna i den romerska katedralen öppnade sig ”valv efter valv oändligt”, men här rör det sig inte om valv utan om skikt som glider åt sidan, olikfärgade ytor, som tvingas ge med sig och ge vika, tills ett rum för djup sinnesnärvaro öppnar sig, ett rum för sorg. Ett Hammershøi-rum, dit ljuset ännu inte nått. Ändå känns det på avstånd idylliskt, jämfört med ”inkörsporten”.
Det är som om hela Rothko-kapellet i Houston satts i rörelse, det som invigdes ett år efter konstnärens självmord, dess mörka, knappt skönjbart skiftande tavelytor inom väggar där all världens andliga koncentration tänktes samlad.
Även en annan rad ur Tranströmers poem, Romanska bågar, talar rakt in i Radoks uppsättning: ”Skäms inte för att du är människa, var stolt!”
Och just så upplever man det livtag Katarina Giotas och Anders Lorentzson befinner sig i som Riddar Blåskäggs unga hustru och Blåskägg själv, var för sig inbördes kämpande med sina demoner, dömda att förlora, tillsammans – men självmedvetna, medan de fortfarande är vid liv. Myterna kvarstår, dem vi har att bearbeta, mansfrosten och kvinnofrenesin från förra seklet. De båda sångarna visar hur beroende de två är av varandra.
Sorgen över det förlorade blir det Katarina Karnéus uppdrag att fullkomna och hon gör det med stor timbre, där hon besitter ett instrument för att förtydliga den, inte bara genom rösten, men genom den mentala förståelsen för, vad det att förlora betyder för den som är ensam.
Resultatet blir ett litet underverk av en föreställning, en klassikergestaltning inom det moderna spektrat, helt perfekt. Rothko menade att konstnären alltid måste tro på sin förmåga att skapa mirakel när det är av nöden och det verkar som om alla som samlats omkring denna uppsättning hörsammat en sådan uppmaning.
Riddar Blåskäggs borg
av Béla Bartók
efter Charles Perraults saga
1911
Erwartung
av Arnold Schönberg
med libretto av Marie Pappenheim
1909
regi: David Radok
scenografi: Martin Chocholousek
kostym: Zuzana Jezková
ljus: Torkel Blomkvist
dirigent: Evan Rogister
sångare: Andres Lorenzson, Katarina Giotas och Katarina Karnéus
För levande och döda av Tomas Tranströmer
Bonniers 1989
Rothko-kapellet i Houston
USA, invigt 1971