Den utmanande ryska musen

Lev Rubinstein hör till de ryska intellektuella som hunnit med att bedriva en stark och giltig kritik både mot den sovjetiska och den nuvarande ryska statens repressiva och barockt självrättfärdigande politik.

Att de allt mer kontrollerade, konformistiska och till makten affirmativa ryska massmedierna skulle bereda honom utrymme är otänkbart, hans främsta forum är sajten www.grani.ru, där han publicerar sin kritiska essäistik. Nu ges ett antal artiklar av Rubinstein ut i svensk översättning i boken Ryska dagsedlar.

Titeln bör förstås betraktas som en anspelning på den svenske samhällskritiske författaren Stig Dagermans berömda dikter som under rubriken Dagsedlar publicerades i tidningen Arbetaren för sjuttio år sedan och fortfarande har kvar en brännande polemisk udd, riktad mot maktmissbruk och översåtlig arrogans.

De flesta av bokens artiklar är från 2014 och har tillkommit i skuggan av den illegitima ryska annekteringen av Krim och det pågående kriget i östra Ukraina, där den ryska ledningen med den inbitne lögnarens förakt för den påvisbara verkligheten fortsätter förneka att man är inblandad i separatisternas krigföring mot den ukrainska staten. Lev Rubinstein står i en djupt rotad rysk tradition av politisk sarkasm, och river skoningslöst undan de språkliga dimridåer med vilka Putinregimen vill maskera sitt ställningstagande för separatisterna och de miserabla historiska anspråken på ukrainskt territorium.

Det finns en spänning i Lev Rubinsteins texter, som bygger på att han samtidigt som han måste betrakta språket som sitt främsta, eller enda, redskap för att formulera och nå ut med sin kritik så har han en stark upplevelse av att språket tömts på möjligheter att göra intryck genom att ständigt användas för lögner i maktens tjänst: ”Men att vänja sig vid detta, att ordens värld är en sak och att det korkade vildsvinsvåldets värld är en annan – det är inte fullt ut möjligt.” Som så många andra dissidenter och samhällskritiker både under Sovjettiden och därefter balanserar alltså Rubinstein på eggen mellan det omöjliga och det nödvändiga, vilket ger en stark laddning åt de korta men intensivt engagerade texterna i boken.

Putinregimen har efter Sovjet tagit över bilden av Ryssland som ständigt hotat, missförstått, illa behandlat, omgivet av en illasinnad omvärld, de propagandamyter som används för att skapa inre sammanhållning i landet och beredskap att uthärda lidanden för att en bättre framtid redan skymtar vid horisonten. Visserligen krävs uppoffringar här och nu för att nå dit, men en ljusare tid är viss. Detta betecknar Rubinstein som en morot framför en åsnas mule, åsnan ska undergiven men hoppfull fortsätta att slita under sitt lass, men moroten är lika ouppnåelig helt enkelt för att den är förutsättningen för relationen mellan de styrande och de styrda. Det här är en eskatologisk myt, som i Ryssland på ett olyckligt sätt förstärkts och bevarats av den ortodoxa kyrkans makt över sinnena, själva sättet att tänka.

Med sorg och vrede ser Lev Rubinstein hur Rysslands utrikesminister paraderar tillsammans med statsöverhuvuden och andra ministrar under devisen Je sui Charlie efter attentatet mot Charlie Hebdo. Ministern demonstrerar för en yttrandefrihet och intellektuell frihet som brutalt slås ner när den i hans hemland tar sig också mycket fredliga uttryck i stillsamma demonstrationer eller sammankomster.

Det är lyckosamt för kulturen, det fria samtalet och människovärdet att intellektuella som Lev Rubinstein trots allt fortsätter att utmana maktfullkomligheten och förtrycket. Det finns hopp.

BokomslagLev Rubinstein
Ryska dagsedlar
Övers: Johan Öberg
Ersatz 2015