Kompfest – 17-18 april, Palladium, Malmö
Rei Nakamura framför Marcus Fjellströms Klavierbuch #1. Foto: Sven Rånlund
Nu blir det hardcore kammarmusik, säger George Kentros inför det att Andrea Tarrodis stycke just skall framföras. Till skillnad från Marcus Fjellströms stycke som spelades precis innan finns här varken samplad keyboard eller animationer, utan det rör sig om en akustisk duo med gitarr och blockflöjt. I det korta samtal som Kentros förde med var och en av tonsättarna, hade Fjellström strax innan sagt att han med sitt stycke ville bort från det akademiska, inte ville vara så ”duktig” och inte göra det som förväntas.
I Fjellströms Klavierbuch #1 presenteras en sprucken, enkel keyboardmelodi som omslutes av olika skikt av brus och knaster. Tillsammans med den lika naivistiskt tecknade som oroväckande och förebådande animationen skapas en fascinerande och gåtfull helhet. Tarrodis The World of Henri Rousseau är i sin tur en vacker pastoral där en melodiskt figurativ flöjtstämma svävar över ofta durorienterade arpeggion i fyra korta satser, vilka är drömska repliker på målningar av den naivistiske postimpressionisten Henri Rousseau.
Men redan här, efter två av de tolv verk som skulle komma att uruppföras under RANK:s kammarmusikfestival Kompfest är kontexten etablerad: Titta här! Konstmusik är inte som du tror! Det kan vara ”något annat”, det behöver inte vara klassiska instrument eller komplext akademiskt. Att konstmusik också kan vara en motpol till det cerebrala, inåtvända, ”duktiga” tycks vara något som ständigt måste kommuniceras. Varför, frågar jag mig. Skulle inte Konstmusiksverige – för detta känns väldigt mycket som ett svenskt fenomen, inte så mycket nordiskt, och absolut inte centraleuropeiskt – vinna på att skaka av sig det dåliga självförtroendet och självpåtagna tvånget att underhålla och tala så att alla förstår? De redan frälsta behöver inga predikningar, och de allmänt nyfikna blir knappast intresserade av att få saker skrivna på näsan och förklarade på ett sätt som i värsta fall låter påskina att här saknas såväl innehåll som djup. Det här är en attityd som i smått och stort präglar hela ledet från arrangörer och tonsättare till kritiker och som inte är bra för någon.
Festivalen Kompfest arrangerades av RANK (Riksförbundet Arrangörer av Nutida Konstmusik). Ett stort antal av RANK:s medlemmar, från Cluster i Luleå till C-y Contemporary och Frim-Syd i Malmö, fick var och en beställa musik av varsin tonsättare som i sin tur fick välja musiker. Verken skulle vara upp till tio minuter. Jag förmodar att det utgick någon form av direktiv att sammantaget visa på stilistisk och genremässig mångfald, bredd och könsbalans.
Samuel Edvardsson och Per Gross framför Andrea Tarrodis The World of Henri Rousseau. Foto: Sven Rånlund
Hur som helst så kan man lugnt säga att Kompfest levde upp till det mesta. Detta var verkligen en samtidsfestival, och de tolv verken visade sammantaget på en bredd vad gäller besättning, variation mellan akustiska och elektroniska instrument och sättet att integrera bild. Här presenterades också viktiga tendenser som improvisationsmusikers relation till komponerande, musikers medskapande roll, och gruppkomponerande. Därtill var nivån på verken och framförandena mycket hög.
Britta Byström placerades av skäl som redan antytts i det klassiska kammarmusikhörnet – på frågan om hon hade funderat på att komponera för cementblandare svarade hon nekande. Det som utmärkte hennes Inte-nudda-golv för stråktrio var emellertid den rent musikaliska exceptionella kvaliteten och framförandet, vilket gjorde det till festivalens höjdpunkt. Här finns en framåtdrivande rörelseenergi, där stämmorna flätas in i varandra i kontrapunktiska linjer. Det behövs ingen orkester för att visa vad orkestrering handlar om; i de ljusa linjerna och den vertikala grunden i kvinter och oktaver framträder varje ton och rörelse i hela sin tydlighet – inget överflöd. Bidragande till detta var också musikerna, Ensemble ZilliacusPerssonRaitinen – vilken skillnad det är att höra någon spela mycket bra och enastående.
Ylva Lund Berger visade i sin tur i Scotoma hur hon med motsvarande känsla utvecklar och undersöker det klangliga. I Ensemble Mimitabus instrumentsättning fanns både cittra och harmonium, och den uttryckligen orientaliska influensen uppenbarade sig i den långsamma utvecklingen, inte helt olikt introduktionsdelen i en indisk raga, där moduset bestäms med det gradvisa införandet av tonerna. Modus kan här ses i utvidgad mening innefattande även instrument- och klangkombinationer, och där musikernas tändande och släckande av bords- och golvlampor var ett effektivt grepp för att soniskt och visuellt introducera styckets stämningar.
Här bjöds på en hel del annat utmärkt. Jag slogs av pregnansen i de elektroniska styckena: ljuden, överlagringarna och panoreringen i Pär Johanssons Vinterglädje, och Maria Horns repetitiva men ständigt föränderliga knaster-elektronik i CD-R/Cyanine. Om Johansson använder en form av ”retromoderna” ljud med rötter i analogt experimenterande, står Horn stadigt i ett slags glitch-techno-estetik med en monolitisk form där process och rumslighet utforskas närmast algoritmiskt. Båda riktningarna känns lika angelägna idag.
Ann Roséns stycke Bredvid illustrerade med en nästan smärtsam tydlighet hur skickliga musiker kan vara helt avgörande för utgången av en viss typ av komposition. Inledningen var oerhört fängslande då man för ett ögonblick inte förstod om de två saxofonisterna Jörgen Pettersson och Matias Karlsen Björnstad faktisk spelade eller om det rörde sig om ett slags instrumental teater. Nu var det något så rudimentärt som kontaktmikade instrument, där signalen gick genom en av Rosén egenbyggd box som litet slumpvist bearbetar signalen. Musikerna kunde också med kroppens rörelse styra klangen genom att koordinera rundgången. Denna högst fysiska gestaltning skedde utifrån en enkel form av ”grafisk notation”, och jag är nästan beredd att säga att lyckliga omständigheter gjorde att stycket – eller framförandet – blev intressant. Också David Stackenäs Enterference hade en enkel struktur där några tydliga sektioner och rörelse mellan olika klingande rum gestaltades med ett antal upprepade formler. Det vore fel att på samma sätt tillskriva musikerna det som var intressant med stycket. Trots allt är det Stackenäs som valt ut septeten (där han själv ingick på akustisk gitarr) med två klarinetter, två akustiska gitarrer, kontrabas, violin, piano, och det var just schatteringarna i denna träiga totalklang som gjorde stycket till vad det var.
David Stackenäs med ensemble. Foto: Sven Rånlund
Speciellt för festivalen var att varje stycke framfördes två gånger; efter första följde ett samtal mellan George Kentros och tonsättaren varpå musikerna som satt kvar på scen spelade igen. Detta är ett i sig utmärkt grepp; ett bra verk tål omlyssningar och ofta hittar man nya detaljer och strukturer och kan inta andra lyssnarmodi. Inte minst den relativt starka betoningen av relationen mellan komponerat och improviserat motiverar diskussionen – i flera fall spelas ju verken radikalt olika från en gång till en annan. Samtalen funkade, men de kunde bidragit med mer. Visserligen var tidsschemat pressat, men likväl blev det inte mycket mer än ganska allmänna introduktioner inför ett uruppförande. Jag hade velat veta mer om hur Rosén, Pettersson och Karlsen Björnstad arbetat med notationen och hur detta omsattes i struktur. Det hade också varit intressant med en fördjupning i hur Lisa Stenberg och Björn Sikström konkret jobbade när de från varsina orter skrev sin gemensamma fina lågmälda trio Tetraphonia. Inte minst erbjöd Ola Paulssons Laboration in memory of Leonardo Pisano för improvisationsmusikerna Anders Lindsjö och Jacob Riis en intressant upptakt för diskussion om gränsen mellan komponerande, interpretation och improvisation. De flesta verken genererade potentiellt intressant diskussionsmaterial men nu utgick samtalet mer utifrån frågan ”hur var det?” än ”hur gjorde du?”.
Med Kompfest har RANK inte bara tagit temperaturen på svensk huvudsakligen ung kammarmusik av idag. Man har även aktiverat och satt en agenda. Det är ingen liten bedrift. Därtill har man skapat arbetstillfällen och därmed utvecklingsmöjligheter för tonsättare och musiker, vilket är grunden för ett vitalt konst- och kulturliv, också ur publikt hänseende. Det nedläggningshotade RANK (som jag tidigare skrivit om) har med Kompfest ett ytterligare och ytterst starkt förhandlingsargument i samtalen med Kulturrådet.
Med ett ambitiöst programhäfte och något så framsynt som live-webb-tv från samtliga konserter (som också kan ses i efterhand) hade man tänkt brett och publikt. Festivalen var också ganska okej besökt, även om en konsekvens av de många inblandade var att det hela kändes som litet av en branschträff. Både Sydsvenskan och Dagens Nyheter recenserade festivalen. Jag skriver både,för man har vant sig vid att det kunde varit betydligt värre. Mycket kan man säga om svensk bevakning av konstmusik. En sak är hur recensioner alltmer förväntas fungera också som notiser, som en nyhet inför något, där premissen för att över huvud taget bevaka ett evenemang är att presentera det som intressant. Följaktligen fick Kompfest positivt bemötanden i båda fallen, och Marcus Fjellström och Andrea Tarrodi, som var först ut, är bara att gratulera till citatvänliga omnämnanden. Tonsättare och musiker är säkert redan på det klara med att skall man över huvud taget omnämnas i press, vill det till att musiken framförs i början av festivalen. För mot slutet är nyhetsvärdet devalverat och recensionerna redan skrivna.
Andreas Engström