Det är som om de verkligen bestämt sig för att slänga min dossier längst ner i något förråd. Och nu ligger den där, täckt av jord. Ju mer tiden går, ju längre jag väntar, desto mer benägen blir jag att tro att det är en del av en strategi. Att de vill att vi ska bli deprimerade, galna, ta livet av oss. Så att de, när vi dör, har en dossier mindre att hantera.
De vet lika väl som vi att det inte går att leva för 61 kronor om dagen i Sverige. Att utan de fyra förbannade siffrorna får du inget jobb. Eller jo. Tre iranska pojkar i tjugoårsåldern år städade lägenheter i ett gammalt, stort hus i Vasastan från åtta på morgonen till åtta på kvällen. En cola och några kex fick de livnära sig på under dessa arbetsdagar. En gång om dagen tilläts de gå ut och röka en cigarett. Deras händer var fulla av valkar och de hade mycket ont i sina ryggar. För trettio kronor i timmen. Och de var verkligen glada över att kunna betala sin hyra och köpa lite mat. Men alla är inte så lyckligt lottade. Och alla har inte förutsättningar att ta ett sådant hårt arbete. Det vet både Migrationsverket och vi.
Jag kan inte längre hantera mitt liv. Det har blivit omöjligt. Omöjligt att hitta ett jobb. Inga fyra siffror och en kropp som inte är i skick att städa gamla, stora hus. Men jo, det finns arbete. I två månader jobbade jag för fyrtio kronor i timmen på en restaurang. För minsta grej kallade ägaren in mig på sitt kontor. För varje gång han bad mig komma in på hans rum blev min kropp mer och mer spänd. Han slutade inte och jag stack och fick aldrig ut mina pengar.
Om de godtar denna sköra kropp kan jag ta mig an att städa deras förråd gratis. Sopa bort all jord och leta upp min dossier åt dem, och alla de andra människors dokument som ligger där. Kanske skulle de återuppta min process då. Kanske skulle min situationen förbättras, bli såpass mycket bättre att jag skulle kunna köpa det jag behöver, den citron och den honung min vardag kräver. Plåster och kanske till och med Alvedon. Allt detta vet vi. Och de vet de också.