Peer Gynt: opera av Jüri Reinvere – 15 januari 2015 – Den Norske Opera & Ballett, Oslo
Peer Gynt (Nils Harald Sødal), Solveig (Marita Sølberg) vid Mor Åses (Ingebjørg Kosmo) dödsbädd. Foto: Erik Berg
Den estniske komponisten Jüri Reinvere debuterade med stor succé som operakomponist 2012 med ett verk baserat på romanen Utrensning av Sofi Oksanen. Komponisten förefaller inte helt tagit steget från dramatisk tragedi till fantasifull komedi när han nu ger sig i kast med Peer Gynt, för den norske Opera & Ballett med anledning av 200-årsjubileet av den norska grundlagen. Liksom i sin debutopera har Reinvere också denna gång skrivit både musik och libretto. Under denna process har han levt tätt inpå två av Norges mest berömda konstnärer, dramatikern Henrik Ibsen och komponisten Edvard Grieg, och alltså ett av landets allra mest folkkära epos och opus. Reinveres libretto är författat på tyska, fritt efter Ibsen, som han därefter givit vidare till Tor Tveite för norsk översättning.
Ibsens drama författades 1867, men hade premiär först nio år senare tillsammans med Griegs musik. Det nationalromantiska temat är centralt i originalverket, men medan Ibsen behandlade temat bitande ironiskt och var kritisk till idén om den norska folksjälen, hyllade Grieg samma fenomen i sin nationalromantiska musik, som var helt befriad från ironi. Jüri Reinvere tar å sin sida ett steg bort från det norska, och försöker istället att skapa en universell och dagsaktuell Peer Gynt, med utgångspunkt i vår västerländska kulturs problem och frågeställningar. Vad innebär det att vara ”seg selv nok” i dag?
Musiken pekar dock åt ett helt annat håll: Operan är genomgående skriven i ett tillbakablickande, neoromantiskt tonspråk. Orkestern sparkas i gång av ett nickande dockhuvud framför ridån, liksom som en metronom. När ridån går upp och ett hav av dockhuvuden på golvet nickar viljelöst fram och tillbaka, är det som om orkestern, under John Helmer Fiores lysande ledning, spelar en vaggsång över ljudande minnen från den europeiska, romantiska operarepertoaren. Grieg glimtar till i bakgrunden, men den massiva och detaljrika orkestreringen påminner mest om en symfonisk dikt i Richard Strauss anda. Liksom han påstod sig kunna måla en kvinna i toner så precist att lyssnarna kunde höra att hon har rött hår, verkar det som om Reinveres musik vill säga oss något. Dock berättar musiken en helt annan historia än den vi ser på scenen, där den drar iväg helt opåverkad av om Peer låter sig jagas av övernaturliga väsen genom en halvdunkel trollskog, eller om han ligger på en vilstol under ett slitet rosa parasoll på stranden i Marocko.
Musiken insisterar också sömngångaraktigt på att dränka texten. Det stjärnspäckade sångarlaget, med Nils Harald Sødal i huvudrollen, gör alla ihärdiga insatser. Replikerna viskas emellertid ut när alla pratsjunger i samma monotona stil, nästan som en talteater. Texten växlar dessutom mellan banala samtal och kvasifilosofiska reflektioner, och kontrasten gör att jag inte förmår mig tro att stoffet faktiskt kan komma från en och samma sjungande karaktär. Under samtalen misslyckas librettot konstant med att säga något utöver det uppenbara: det vi ser på scenen. Innehållet i de pretentiösa reflektionerna däremot, är å andra sidan ganska långt ifrån uppenbart, utan tvärtom ganska luddigt.
Min blick flackar mellan textskärmen och scenen. Det är många toner och många ord, men på scenen sker det påfallande litet. Scenografi och koreografi är tablåaktig och minner om kitschiga föreställningar från 70-, 80- och 90-talen. Bilderna spänner från det grå till det färgsprakande, med surrealistiska referenser till folklore och popkultur i Katrin Nottrodts detaljrika scenografi och kostymer – i stark kontrast till den romantiska musiken. Det rör sig om ett sammelsurium av tider och stilar, men det finns ingenting i föreställningen som tydligt markerar att vi befinner oss på denna sida millennieskiftet, och allt känns litet bakvänt: Scenrummet där själva dramat skulle utspela sig, framstår som statiskt och såväl solister som operakör och barnkör är märkligt stillastående. Den vokala stilen framstår som om den önskar att vara teater istället för opera, men orden hörs inte …
Det mest dramatiska och talande stoffet försiggår alltså i musiken – som överröstar det mesta, men som samtidigt över huvud taget inte berättar historien om Peer Gynt så som den utspelar sig framför näsan på oss! När jag börjar att fokusera på bruset från högtalarna – elektroniskt ljud som kommer från sidan utan att blanda sig med orkestern – blir jag rent konspiratorisk: Det är som om bruset försöker att väcka mig från en förvirrad dröm, i vilken jag jobbar febrilt på att skapa ett slags mening av det jag ser och det jag hör. Kanske komponist och beställare har ingått en sammansvärjning med syfte att leda i bevis att samtidsopera är dödfödd – ”en løk uten kjerne”, som Peer Gynt själv? ”Reinvere säger faktiskt något i den stilen i intervjun i programhäftet: där är han övertygad om att ”vi har sunket inn i en slags drøm om vår egen identitet som vestlige mennesker”, och han är bekymrad över att vi inte sätter värde på vårt europeiska kulturarv på samma sätt som förr, och slår fast att opera är en döende konstform.
Det är generellt problematiskt och händer alltför ofta att ny konst säljs in med löftet att den skall säga något relevant om vår tid, medan den i praktiken inte mäktar med att förmedla något utöver det rent banala. Inom ramen för min konspirationsteori, är det frestande att spekulera i om komponisten, i likhet med Peer själv, fullt medveten och med vilja har sålt oss luftslott och tomma löften. Om man vill presentera en Peer Gynt för vår samtid, är det bra märkvärdigt att blott beskriva en misslyckad man från en påver bakgrund som utför tveksamma handlingar och rör till det med desillusionerade kvinnor. Det är vanskligt att föreställa sig att operapubliken kommer att uppleva och identifiera sig med dramats karaktärer på dessa premisser. Peer Gynt-fenomenet är universellt, och borde sträcka sig djupare än så för att förtjäna att kallas dagsaktuellt; i en tid när vi surfar från det ena till det andra i sökandet efter oss själva, där karriär, träning, kosthållning, vänner och familjeliv har blivit del av ett spel som skall behärskas, i en tid där det handlar om flest ”likes” på Facebook, och i en tid när folk söker kärleken på Tinder – ofta med flyktiga och icke-förpliktigande relationer som enda vinst. Det låter sig själv sägas att det finns många potentiella misstag att göra om det är en sådan tematik som låg till grund för detta. Det är också svårt att se hur operan skulle kunna gripa in i vår tid utan minsta antydan att vi befinner oss i en digital tidsålder?
Det enda temat som pekar mot samtidens dilemman, är scenen i andra akten från slakthuset i Rom, som handlar om den moderna människans känsla av tomhet, ensamhet och dödsskräck – och som symptomatiskt är en scen som inte ingår i den ursprungliga berättelsen. Peer fantiserar om att döda alla runt omkring sig, och en gripande duett mellan slaktaren och en flicka som önskar att dö trots att hon har allt, lyfts av kören av människor som frivillig har ställt sig i kö för att bli dödade.
Ett par andra rörande ögonblick är Peers farväl på sin mor Åses dödsbädd, och mötet med sin gamla kärlek Solveig i den allra sista scenen – båda kvinnorna rörande tolkade av Ingebjørg Kosmo. I motsats till i Ibsens verk, tar inte Solveig emot Peer med öppna armar under återföreningen i sista akten. Hon har gått vidare – och det samma har publiken. Scenografin mot slutet av operan är effektfull: Peer rör sig i ett grått landskap som ibland liknar en lök, ibland ett hotande svampmoln och ibland ett luftslott av skyar – en poetisk bild av existentiell ambivalens.
”Gå utenom”, säger Bøygen – denna mystiska gestalt som ställer sig i vägen för Peer, och ber honom avstå alla svåra krav. Det är Bøygen som får öppna hela föreställningen – och som stjäl mycket av showen, med livlig koloratursång för countertenor David Hansen. Eftersom konspirationsteorier är litet galna och gärna låter sig utvecklas, är det frestande att tänka att det inte kan vara en tillfällighet att operachef och beställare Per Boye Hansen har samma efternamn som countertenoren, och ett mellannamn som lätt kan omskrivas till ”Bøygen” – och inte minst ett förnamn som gör han till Peers egen namne! När det gäller att ”gå utenom”, kan ett drama om en mänsklig identitetskris vara engagerande – medan det att göra en metaopera om fenomenet, när verket själv saknar en kärna, absolut inte är rätt väg att gå för att väcka publikens engagemang för en konstforms identitetskris. Bristen på substans och begränsat med repetitionstid, har nog heller inte givit det optimala spelutrymmet för regissör Sigrid Ström Reibo. Nu leder de flesta konspirationsteorier som regel inte någonstans, och jag är rädd att komponist och beställare faktisk inte haft i uppsåt att sälja oss en substanslös opera – de har förmodligen själva gått i Peer Gynt-fällan, och ”vært seg selv nok” i illusionen om att denna föreställning faktisk har något att säga.
Det finns bara en sak som är mer frustrerande än att vara fången i sin egen påfrestande dröm, och det är att tvingas lyssna till andras rent privata drömmar. Det är viktigt att drömma stort, men opera är en kollaborativ konstform, och resultatet blir bäst när man drömmer tillsammans med andra. Av Ibsens drama kan vi lära oss om betydelsen av att vända sig utåt, men vi bör heller inte vända ryggen till var vi kommer ifrån. Det behövs både nationella och internationella impulser i ett samtida operahus, och komponister bör bjudas in för att få arbeta tätt tillsammans med regissörer och scenografer om utvecklingen av ny och vital musikdramatik – något som ofta kan leda till mer stimulerande konst.
Jag ser nu principiellt inget fel med att låta utländska medborgare ta sig an också de mest nationella av klenoder – i bästa fall kan en frisk blick utifrån öppna dörrarna till helt nya tolkningsmöjligheter. När de norska recensionerna, inklusive min egen som den sista i raden, har varit ganska samstämda i sin dom över operan Peer Gynt, kan det vara intressant att fråga sig i vilken grad man bär med sig fördomar då man ser på detta verk med sina norska glasögon. Den tyske kritikern Jan Brachmann utgår i sin recension i Berliner Zeitung (27-28/12 2015) från detta tema, och anklagar de norska kritikerna för att hänga upp sig vid 22 juli-massakern och nationella trauman, när Peer Gynt framställdes som en massmördare i scenen vid slakthuset i Rom. Detta grundar han med största sannolikhet på ett tabloid-reportage inför premieren, men ironiskt nog blir den tyska invändningen irrelevant: Hade kritikern läst de norska recensionerna, skulle han sett att ingen associerade till terrorattentatet, och att den omtalade scenen tvärt emot är en av de få som uppskattades i de norska texterna. Faran att låta sig vilseledas av fördomar är nog lika stor vare sig man betraktar något från utsidan eller insidan.
En annan aspekt som också fick mycket uppmärksamhet inför premieren, är emellertid betydligt viktigare att ta på allvar; nämligen det faktum att denna opera är beställd på premisser som gav komponisten tidsnöd och dåliga villkor, och att verket därmed blev levererat för sent. Ett modernt operahus som detta måste släppa in samtidens levande komponister, och det bör finnas tid till att arbeta med vilket projekt det nu må vara. Det bör även vara högt i tak och möjlighet till experimenterande. Som ett steg på vägen, har Den Norske Opera & Ballett under de senaste åren samarbetat med Norsk Komponistforening om programmet ”Verker underveis”. Nu har detta märkligt nog nyligen avvecklats och lämnar efter sig ett vakuum. Operachefen Per Boye Hansen har givit uttryck för att han önskar att bygga en bro till samtidsoperan genom att lyfta fram den bortglömda moderna operarepertoaren från nittonhundratalet. Detta är utmärkt, men samtidig är det oerhört viktigt att han, och hans ännu okända efterföljare från hösten 2017, bjuder in dagens verksamma tonsättare i huset för att experimentera med nya uttryck – annars finns risken att detta tornande isfjäll i Bjørvika i Oslo, som rymmer fantastiska sångare, musiker och en imponerande modern scenteknik, förvandlas till ett luftslott byggt på förlorade drömmar.
Stine Sørlie
Översättning från norskan av Andreas Engström