Arvid Svenske har på omslaget försett sin bok Kungsörnen ryttlar med genrebeteckningen kortroman. Kort är den förvisso, bara knappt 46 sidor, och i huvudsak handlar den om en kärlekshistoria med vemodigt slut, men roman vill jag ändå inte gå med på att kalla den.
Boken består av tre delar, och jag anar en avsikt att de ska samvariera med varandra på ett sätt som framför allt förstärker och fördjupar hur berättarjaget upplever kärlekshistorien i den tredje delen, som delar namn med boken. Det räcker dock inte för att man ska uppfatta en struktur eller en inre logik som kan bära den övergripande beteckningen roman.
Den sista delen där berättarjaget träffar en kvinna och med henne har ett förhållande som varar i två år och innefattar en hel del Stockholmsromantik med strövtåg i stadens parker och simturer i Brunnsviken är den mest helgjutna och inrymmer ett känslospektrum som gör att man som läsare kan engagera sig i kontrahenternas öden. De berikar sin relation med långa resor men det blir ändå slut, ett slut som berättarjaget låter förstå är upprinnelsen och motivet till att boken skrivits.
Den utgör alltså ett slags besvärjelse mot bitterhet och vrede, där den avslutade kärleksrelationen i stället tänks utgöra en visserligen tung men ändå värdefull livserfarenhet som berättaren kan ta med sig vidare och stärkas av.
Bokens första korta avsnitt heter Vestalerna, och där håller alltså mytiska jungfrur en eld vid liv som inte får slockna men som snart ska ersättas av en eld som är verklig och utgöras av den fysiska kärlekens första fumlande och famlande praktik. Också här får berättarjaget göra en del bittra erfarenheter när förhoppningar om fullgången älskog kommer på skam men, tycks meningen vara, också sådant behövs för att den fullbordan som förekommer längre fram ska bli möjlig.
Det andra avsnittet heter Super-Mario, och där ges intensiva barn- och ungdomsupplevelser av spelvärlden en överspridning till det reella livet. Det är ett färgresonemang som kan ses som besläktat med Rimbauds berömda färgning av vokalerna, men här är det andra livselement som infärgas och sådana ligger kvar i minnet.
När det gäller bokens titel är den, antar jag, tänkt att symboliskt koncentrera berättarjagets förhållningssätt till livet i en mättad bild, hämtad från en upplevelse en tidig morgon i en båt på Vänern, där den unge berättaren ser en stor fågel över vattnet. Han vill gärna tro att det är en kungsörn. Det verkar som om Arvid Svenske anar att det är en ytterst osäker gissning, för han skriver att ”Nu dödar säkert ornitologer mig…” Jag är ingen ornitolog, men tvivlar likafullt på att det rör sig om en kungsörn. Troligare är det en fiskgjuse. Om det är en örn är det snarare en havsörn, som äter fisk och jagar över vatten.
Berättaren tror sig se att örnen ryttlar, och erkänner sig vara fascinerad av detta spännande ord. Men den fågel han ser långsamt sväva ryttlar inte. Att ryttla innebär att fågeln just innan nedslag på bytet med intensiva vingslag håller sig still i luften.
Har det här någon betydelse? Ja, jag tycker det, ska man ha en så tungt bärande symbolik central i berättelsen och till och med som titel på boken så ska det vara korrekt. Annars brister symboliken och förbindelsen mellan vad den är och vad den betecknar saknar helt effekt.
Jag tycker att Arvid Svenske ska använda sin goda stilistiska förmåga och sitt allvar inför livet till att försöka sig på att skriva en riktig roman.
(Bild på omslag saknas)
Arvid Svenske
Kungsörnen ryttlar. En kortroman
Författares bokmaskin 2015