Madeleine Grives ledare – ”Säg det med en sång”

Den vackraste visan om kärleken som aldrig kom på pränt hade troligen blivit bortglömd i en massgrav av diktsamlingar – om den inte hade blivit tonsatt. Men tack vare Lille Bror Söderlundhs musik från 1939 har den räddats till eftervärlden. Numera sjunger Cajsa Stina Åkerström sin tolkning.

Det är ofta just melodin som för ut den litterära texten. Så har det varit för flera av våra mest namnkunniga skriftpoeter – jag tänker på Dan Andersson, Birger Sjöberg, Gustaf Fröding, Nils Ferlin, Lars Forssell, med flera – det är tonsättningarna som gjort flera av deras dikter kända över tid och rum.

Och det finns nog inget mer engagerande än musik, ingen konstart som går så direkt – och på djupet – in i oss. Små barn, även foster, påverkas av musik, av röster. De allra flesta människor har känt eller känner poesin främst i form av sånglyrik – kanske av Leonard Cohen, Bob Dylan, Patti Smith, Wolf Biermann, Victor Jara, Laurie Anderson, Jacques Brel, Cornelis Vreeswijk eller hos yngre sångpoeter som Ane Brun eller Love Antell. För inte så länge sedan kom en CD med tonsättningar av Sonja Åkessons dikter av artister som Kajsa Grytt och Anna von Hausswolff. Bra ordkonst är bra ordkonst. Och överallt lyssnar människor på poesi. Sånglyriken är den populäraste konstformen i världen.

Hur viktiga är då inte orden i musiken? Och hur viktig är inte musiken för att orden ska nå fram? Om man till ett anslående musikstycke lägger en välformulerad och meningsbärande text, till exempel från poesi, så får man ett oslagbart, ofta oförglömligt, konstverk. Ibland ett vapen. Sånger kan ha ohejdbara krafter. En visa kan inte sättas i fängelse, brukade Lars Forssell säga. Nej, den hindras inte av galler eller gränser, den kan spridas från mun till öron och mun i nutid och över generationer.

Sånger samlar människor under förtryck, skapar sammanhållning, kraftfulla och verkansfulla identiteter i politiska kamper och uppror.

I 10TALs trettiofemåriga verksamhet har lyriken och musiken alltid stått i nära samspel. Redan i början av åttiotalet fick vi på befallning av skivbolaget Warner Bros bära upp en hel upplaga av ett nummer med översatt rocklyrik av bland andra Beatles för att brännas på ett advokatkontor på Kungsgatan. Skam den som ger sig, alltsedan dess har vi kombinerat musik och skönlitteratur på våra evenemang, inte sällan med specialkomponerad musik till dikter, eller genom att poeter skrivit i samarbete med kompositörer.

Efter 17 år med sjuhundratals programkvällar invigdes den första litteraturfestivalen i Stockholm – Stockholms Internationella Poesifestival 1997 – av Tomas Tranströmer, tillsammans med Fläskkvartetten med tjugofem internationella författare och minst lika många musiker, skådespelare och andra artister. Förutom levande klassisk musik, opera och jazz har singer-songwriters haft en framträdande plats under varje unik föreställning på festivalerna, poplyriken jämsides med den upplästa poesin.

Före sina berömmelser, men också senare, framträdde Doktor Kosmos, Anna Järvinen, Frida Hyvönen, Säkert!, Edda Magnason, Markus Krunegård och Silvana Imam i våra litterära program. Ola Joyce debuterade som artist på Dramatens Stora scen i ett bejublat nummer under Poesifestivalen, Min Stora Sorg på Stockholms Stadsteater. Olle Ljungström, Patrick Wolf, Weeping Willows, St. Thomas, Mikael Wiehe, Thomas Öberg, Rebecka Törnqvist, Titiyo, Skriet (som tonsatte Tranströmer), har uppträtt sida vid sida med Anna Lindal, Staffan Scheja, Jeanette Köhn, Love Derwinger, Terés Löf, Magnus Lindgren, Jonas Knutsson och Per Texas Johansson för att nämna några.

Så kallade bokpoeter har också spelat instrument. Ett år försökte Stefan Sundström lära Kristina Lugn att spela triangel inför ett nummer på Dramaten. Klingarna träffade väl aldrig riktigt rätt, Sundström menade efteråt att Lugn var totalt tondöv men publiken var i alla fall helt förtjust och stampade i golvet så det hördes långt ut över Nybroplan. Några år tidigare satte Åke Hodell och jag samman en musikshow med Kristina Lugn och Dom Dummaste (Martin Rössel och Lars Cleveman). Åke Hodell framförde flera av sina konkretistiska diktverk, Dom Dummaste gjorde musik till hans legendariska General Bussig och flera av Lugns dikter. Och till Barnpoesifestivalen har Dogge Doggelito och Nicolai Dunger skrivit och framfört nya sånger och Georg Riedel skrivit ny musik under sex år till nya lyriska sångtexter av Ulf Stark med Monica Dominique på piano och Rikard Wolff, Arja Saijonmaa, Sofia Pekkari och Sarah Riedel med flera på sång.

Man kunde tro att detta är vanligt skryt, men den energi som uppstår när lyrik och musik möts är enastående – den sätter allt i rörelse.        

Det är också ofta musiken och inte minst rimmen som gör poesin folklig. Åke Hodell var en nyskapande experimentell författare och performanceartist som nådde ut med hejaklacksramsor till fotbollsläktarna. Bodil Malmsten berättar i kapitlet »Min lunch med Lars Forssell« ur En bok till Lars Forssell – redaktör Crister Enander – ett minne om hur konfirmanderna på sommarlägret i Vällingby kunde varenda ord i varenda sångtext av Lars Forssell.  

De flesta poeter jag känner har en intim relation till musiken, dit hör både Malmsten, Forssell, Göran Sonnevi – och Tranströmer givetvis. Många skriftpoeter spelar själva instrument eller har spelat på hög nivå, lyssnar mycket på musik och påfallande många har absolut gehör eller väldigt känsliga öron. 

I detta nummer presenterar vi stolt tre längre texter av tre tidigare redaktionsmedlemmar och fortfarande nära medarbetare: John Swedenmark om språket i musiken, Daniel Sjölin om kulturjournalistikens oförmåga att förmedla litteraturen utanför de egna kretsarna, samt ett utdrag ur Aase Bergs första roman som just nu är under arbete. Vi publicerar lika stolt de två debutanterna Arazo Arif och Moa Franzén samt poesinestorn Kjell Espmarks nyskrivna dikter »Språket« och »Evangelist« som han läste på Klubb 10TAL den 21 mars i år – där för övrigt skådespelaren och sångaren Basia Frydman sjöng Bertolt Brecht ackompanjerad av pianisten Göran Martling. Ja, Brecht hade kanske inte heller varit i var och varannan persons medvetande utan Kurt Weills tonsättningar.

Kjell Espmark lade för övrigt nya kol på glöden i den med jämna mellanrum återkommande kritikdebatten – 10TAL gjorde sitt senaste nummer om kritiken med Vässa kritiken! nr 30/31, 2009 – när han i sitt direktörstal i Svenska Akademien bland annat påtalade det minskade utrymmet på dagstidningarnas kultursidor för litteraturkritik och av poesi och översatt skönlitteratur i synnerhet. Rätt komiskt blev det när Åsa Beckman i DN inte så slående kallade Espmark, och för den skull även Magnus William-Olsson som också efterfrågar en seriösare litteraturbevakning, för populister! Och Åsa Lindeborg å sin kultursida svarade med att Aftonbladet ger poeter som bara säljer två hundra exemplar chansen att synas för 15 000 läsare. Det förefaller ju väldigt bussigt men är de facto fruktansvärt arrogant och oförskämt att tilldela poesin en sådan låg status – och inte minst okunnigt! På 10TAL Bok gav vi ut Jonas Grens debutdiktsamling Lantmäteriet 2014 och Helena Bobergs andra bok Sinnesvåld 2013. Utan någon några större resurser till marknadsföring och utan några recensioner i DN är båda böckerna snart slutsålda.

Daniel Sjölin som ägnat sju år åt pedagogisk litteraturförmedling i public service i egenskap av programledare för Babel skriver här en unik artikel där han vänder sig mot kulturjournalisternas elitism.

I sin spännande essä om språket i musiken som bygger på intervjuer med sex aktuella framstående svenska musiker – El Perro del Mar, Silvana Imam, Erik Lundin, Annika Norlin, Skator och Jenny Wilson lyfter John Swedenmark tillspetsat fram textförfattaren – till bland annat West Side Story – Stephen Sondheims synpunkt att bra dikter inte kan tonsättas eftersom de redan innehåller så mycket musik. En vacker formulering som säger mycket om hur effektfullt det poetiska språket kan vara, men som väl också redan motbevisats ovan? John Swedenmark gör dock som vanligt överraskande och inspirerande kopplingar och visar på många oväntade relationer och icke-relationer mellan språket i musiken och poesin på papper. Följ med på en upptäcktsfärd mellan konstarter!

Madeleine Grive

Inlägget Madeleine Grives ledare – ”Säg det med en sång” dök först upp på 10TAL.