Vackert väder och suggestiv musik första dagen på Skepssholmen

Stockholm Music & Arts, lördag.

Det är inte enbart arrangörerna som välkomnar besökarna till Stockholm Music & Arts. Med bästa tänkbara tajming byts den senaste veckans regnande ut mot en av sommarens vackraste dagar hittills. Först ut på stora scenen i det stekande solskenet är Good Harvest. Deras smått folkmusikinspirerade låtar bygger på två akustiska gitarrer och framför allt mycket vacker stämsång, i synnerhet i låten Bottom dollar. Duon från Falun har bara släppt en EP men är säkerligen ett namn att hålla koll på framöver.

Ett par timmar senare är scenen närmast fylld av klaviaturer. Nils Frahm från Berlin nöjer sig inte med både (!) en flygel och ett upprätt piano, utan har även med sig ett elpiano, ett antal syntar och en mängd effektlådor. Med dem skapar han fantastisk electronica där de akustiska instrumenten sömlöst rör sig bland beats och basgångar. Det första musiksjoket pågår i tjugo minuter och inleds på flygeln för att så småningom glida över i en elektronisk dräkt. Det är ofta minimalistiskt, i synnerhet pianospelet, och stundtals väldigt drömskt.

Frahm inleder sin sista låt med att ta fram ett par stora klubbor och med dem spela på flygelns strängar och trädelar, och på så sätt skapa ett beat. Mycket snyggt, och hans timme på scen känns alldeles för kort.

En veteran på svenska festivaler är José González, som här gör sin enda Sverigespelning i sommar. Han har med sig ett utmärkt band med kompgitarr, trummor, slagverk och i enstaka låtar även lite synt. González nylongitarrspel och mjuka röst är som alltid lysande och den ovanliga sättningen visar sig vara perfekt, inte bara för hans egna låtar. Den suggestiva Arthur Russell-covern This is how we walk on the moon följs av en briljant tolkning av Massive Attacks triphop-klassiker Teardrop, som trots de nästan enbart akustiska instrumenten (förutom basriffet på synten) på nåt vis ändå känns elektronisk.

Stockholm Music & Arts har varit skickliga på att boka spektakulära världsstjärnor, och redan premiäråret 2012 toppades artistlistan av Björk och Patti Smith. I år har arrangörerna lyckats med en minst lika magnifik bokning. Trots att Tori Amos gjort en mängd skivor och tillhörande turnéer sedan solodebuten Little Earthquakes 1992 gör hon nu sin blott tredje konsert i Sverige någonsin, och den första på tio år. För många, inklusive undertecknad, är detta en stund som varit starkt efterlängtad i decennier, och är förstås festivalens givna höjdpunkt. Med tanke på detta känns hennes speltid på en dryg timme väldigt snålt tilltagen.

Amos har en diger låtkatalog och att hinna med alla ”självklara” låtar är givetvis omöjligt, i synnerhet som sannolikt alla hennes fans har några specifika låtar som betyder extra mycket för dem. Själv saknade jag framför allt Winter. Hon har alltid varit förtjust i att spela covers, och har verkligen förmågan att göra dem till sina, men kanske blir det ändå lite väl många covers ikväll i stället för att lägga allt fokus på de egna låtarna.

En hel del sånger från de fantastiska 90-talsalbumen hinns det ändå med, där den magiska Silent all these years kanske är kvällens allra bästa. Vissa låtar har gjorts om rejält, exempelvis Cruel som skalats av och byggts om så att den endast består av ett beat, en syntig basgång och de allra första textraderna.

Tori Amos har inte enbart en unik och ljuvlig röst utan är också en synnerligen skicklig pianist, skolad sedan barnsben. Det visar hon bland annat när hon spelat keyboard med ena handen och piano bakom ryggen (!) med den andra, samtidigt som hon sjunger.

Hennes musik har växlat kraftigt genom åren, och det märks även under konserten, där den pendlar från pianoballader till dansgolvsrökaren Raspberry Swirl med dess hårda beat och syntspel.

Men som sagt varar konserten alldeles för kort tid och efter 65 minuter reser sig Tori Amos abrupt, bugar och går av scenen, och något extranummer blir det inte. Minst den dubbla speltiden hade varit rimlig, i synnerhet med tanke på hennes ytterst sällsynta besök här. Det är lite av en besvikelse att en fullkomligt ljuvlig konsert slutar på det sättet.

Rasmus Klockljung