Sunn O))), The Unthanks, Lianne La Havas, First Aid Kit m fl på Way Out West i Göteborg, lördag 15 augusti 2015
Klockan tre på natten. Utanför har kön ringlat sig från Folkteaterns ingång över halva Järntorget. Hade Pusterviks kö inte ringlat sig nerför en krökt trottoar så hade de tu köerna sannolikt mött varandra mitt i och bildat ett svårartat kaos.
Det är många som vill in och se klubbspelningarna på Stay Out West, festivalens nattliga program. Alla får inte plats och orkar kanske inte heller köa först in till ett ställe, sedan en gång in till inne på stället, in i själva konsertlokalen.
Undertecknad är dock glad över att ha uthärdat och tagit sig in på Folk för att se Seattlebandet Sunn O))). Iklädda kåpor och med en rökutveckling värdig den största Flamingoscenen skapar de en mystik kring sitt framträdande. Snart dundrar de första ackorden ut. Långsamt men kraftfullt, likt lava, vältrar sig tonerna ut över oss i publiken. Det är låååånnnnngggga drone-attacker, mittemellan ambient, noise och metal. Som uråldriga folkmusiktoner som det dras ut på i en evighet, tills ett kontemplativt kaos infinner sig, oskiljbart från det luminösa lugnet. Volymen är öronbedövande och snart har de som fnissat glatt åt uppenbarelsen lämnat lokalen och kvar står metalmediterande människor som blundar och njuter. Under oss golvplankor som vibrerar och tycks heta av de tunga ljudsjoken. Klockan halv fem på morgonen. Utanför hörs nattens alla ljud. Inuti min skalle viner det av alla biljud som Sunn O)))-upplevelsen skänkt mig.
Sunn O))) innebär också ett dilemma. På förmiddagen missar jag Sun Kil Moons tidiga konsert i Slottsskogen. Rapporter från vänner som fällt tårar och annat under deras spelning får följa mig som biljud i huvudet under lördagen.
Jag får i alla fall se The Unthanks, den brittiska folkmusikgruppen med systrarna Rachel och Becky Unthank i spetsen. De blandar upp sin folk med grepp från konstmusiken. Det är stiliserat och vackert ibland, innerligt och jordnära ibland. Ganska lite publik framför Azalea i solgasset men de levererar ändå en skön konsert såhär vid påstådd lunchtid. Bland det traditionella och egna materialet även en King Crimson-cover i form av en knäckande snygg Starless. Lägg till lite träskodans på det och det uteblivna publiktrycket bevisar att The Unthanks är världens lön.
Lianna La Havas tar över stafettpinnen med souljazzfolkigt stuk på Flamingoscenen. Mycket kompetenta musiker och ett milt gung infinner sig. Snyggt, även om det knappast överraskar någonstans. Jag förstår att Stevie Wonder och Prince sällar sig till hyllningsskaran.
Sedan kommer det snart. Regnet. Chic ordnar dansparty i regnet med lika delar hitparad och ponchprassel. Patti Smith drar igenom sin 40-årsjubilerande debutplatta Horses och ägnar mycken energi åt att uppmana oss att förändra och förbättra världen runt oss. Ingen Patti som gästar svenska systrarna Söderberg, trots att hon fällde tårar när First Aid Kit sjöng för henne på Polarprisgalan. Ej heller någon Emmylou Harris, som de ju sjunger om så fint i en av sina låtar. Däremot gästar Amanda ”Hajen” Bergman från Amason, som tidigare under kvällen lockat horder av regnflyende besökare till Linnétältet. Covers kläms också in, som en tung War pigs från Black Sabbath och så Simon & Garfunkels America, med raspiga, rörliga bilder från resor i USA.
Folkpop, country – First Aid Kit visar med eftertryck, trots lite valpigt storögda tendenser på stora scenen, att de lyckas översätta en nordamerikansk musiktradition till sitt eget liv. Systrarna Söderberg sjunger så vackert som bara syskon kan och deras melodiska musik är allt annat än någon lolitapop. En tjusig avslutning med just dem på största scenen på en i övrigt lite förutsägbar sista Way Out West-dag.
Timo Kangas & Lisa Brunnström