2015-09-10 Människan går ingenstans utan skor

1. Jag brydde mig inte om skor förrän jag såg Alejandro González Iñárritus 21 gram. Modern i filmen kramar sin döda dotters skor med blå skosnören och säger att dottern alltid velat ha röda, att hon alltid brukade säga det. Dottern i filmen dog och försvann men skorna fanns kvar till slutet. Flera år har gått sedan jag såg filmen och jag minns varken hur den börjar eller slutar, men skorna har stannat med mig.

2. När jag lämnade Iran för tre år sedan lämnade jag också mina skor där. Jag tänker ofta på att mamma ser dem varje gång hon går hemifrån eller återvänder hem. Jag tänker på hur ledsen hon blir av att se dem. För hon vet att jag aldrig kommer att ha på mig dem igen. Jag försvann, men mina skor stannade kvar.

3. Nima dog för några månader sedan. Han lämnade oss utan skor. Hans skor står nu i hans mosters hall, där vi alltid brukade hänga av oss tillsammans.

4. Häromdagen dog en liten syrisk pojke. Havet spolade upp honom, och hans skor, på stranden. Det första jag la märke till på fotot var skorna. Senare läste jag en intervju där också fotografen som tagit bilden pratade om skorna. Jag önskar att pojken inte haft några skor. Jag önskar att han hade haft simhud mellan tårna. Eller att hans mamma hade skaffat honom simfötter när hon insåg att de var tvungna att ta sig över havet.

Det är inte skor som tar oss till olika platser. Det är vi som tar skorna dit vi ska. Ändå är det svårt att förstå: om någons skor fortfarande är här, varför är inte personen det? Människan går ju ingenstans utan skor.