Det är knappast en slump att det oftast är män i mogen ålder som gärna pratar sig blankögda om den speciella smaken hos ”mammas kåldolmar”, ”mormors dillkött” och ”farmors oxrulader”; om gamla recept och maträtter som nästan fallit i glömska eftersom ”ingen längre har tid” att laga dem med den omsorg som krävs.
Är det en rar och oskuldsfull gubbe lyssnar jag gärna förstås. Är det inte det brukar jag lägga huvudet på sned och upplysa vederbörande om att just den typen av rätter sorterar in under det som kallas patriarkal matlagning. Maten herrn minns som enkel och rejäl smakade som den gjorde till priset av en kvinnas dagslånga närvaro i köket. Visst blir kalops len och mör när den pysslas om i det oändliga. Men över husmanskostens vällagade köttbitar i brun sås svävar också ett svagt men unket os av instängda kvinnoliv.
Det är därför med blandade känslor jag betraktar alla män som plötsligt ska borra ner de tatuerade underarmarna i den senaste ultratraditionella matkulturen på modet. Visst är det kul när skäggigt folk deklarerar sin kärlek till det autentiska (och därmed mycket omständliga) sättet att laga peruansk, mexikansk eller baskisk husmanskost ”på samma sätt som de gamla peruanska/mexikanska/baskiska mormödrarna alltid gjort”, om inte annat för alla dessa mormödrars skull. Och visst är det utmärkt att män också får smaka på den medicin som generationer av kvinnor trattat i sig. Men det provocerar mig att jag aldrig hört någon man reflektera över det faktum att den mest genuina metoden att laga den heliga mormorsmaten innefattar en unge på armen, en till kring benen, nyskurade golv och kallmanglade lakan.
Min egen mormor hette Maja och självklart skulle jag ge mycket för att få äta hennes sillbullar, malda biffar och blåbärssoppa med klimp igen. Mormor levde större delen av sitt liv i sitt lilla opraktiska kök. Så snart frukosten var bortplockad satte hon igång med den lunch som skulle stå på bordet när morfar kom hemknallande på sin lunchtimme. Innan hon började med middagen hann hon i allmänhet både damma, stryka och hiva in en plåt mördegskakor i ugnen. Jag tror aldrig jag har träffat en människa som avskytt mat och matlagning mer intensivt än min mormor (det skulle i sådant fall vara min farmor Elsa). Åt gjorde hon förstås, men alltid stående och vid matbordets kortända. Övertalades hon att sätta sig blev hon obekväm och rastlös. Att hon ensam bar ansvaret för hemmet, barnen och maten kunde hon acceptera. Men att sitta sysslolös och njuta; där gick gränsen.
Att hylla mat lagad från grunden och moralisera över industrilagade hel- och halvfabrikat är ett fenomen med drygt tio år på nacken. Tydligen har vår egen tid lyckats förtränga att pulversoppa, fiskpinnar och snabbköp en gång hjälpte till att göra kvinnors frigörelse möjlig. Kring de baktalade snabbmakaronerna och stekfärdiga köttbullarna står en doft av efterlängtad befrielse. Och under vår tids oro för skräpmat, livsmedelstillsatser och fryspizzors tveksamma näringsinnehåll finns en underförstådd kritik mot de slappa individer, läs kvinnor, som inte har vett att prioritera matlagning eller saknar ork att tillbringa sin lediga tid i köket.
Jag har naturligtvis inget emot vällagad mat. Inte heller att en ny generation matlagande, bakande och ölbryggande unga män tar sig själva och sin matlagning på största allvar. Ännu roligare är det att helt vanliga män i Sverige i alla åldrar numera utför en tredjedel av all matlagning i hemmet, en siffra som gör den svenska matkulturen till världens mest jämställda*. Men en fortsatt positiv utveckling förutsätter såklart att de manliga matlagarna i frontlinjen inte går i mansfällan att lägga all kraft på sådant som främst ger pluspoäng i kompisgänget.
Har du en tendens att börja mästra om det enda rätta sättet att göra ceviche, gumbo eller tacos? Då har jag, som representant för kvinnor och dess historiska erfarenhet av patriarkal matlagning ett råd på vägen: Gör inte mat till något så krångligt att den låser fast dig vid spisen timmar i sträck. För när dörren till köket slår igen kan den vara svår att få upp igen. Fråga mormor.
*Tyvärr ägnar den svenske genomsnittsmannen fortfarande det totala hushållsarbetet hela två timmar mindre per dygn än de svenska kvinnorna, och tar bara ut ynkliga 9 % av all föräldraledighet under barnets första levnadsår enligt utredningen ”Män och jämställdhet”, 2014.