Sista ordet i saken?

Vad kan vi veta om gudarna, givet vad vi vet om världen? Vilket slags argument för att det finns gudar är det mest övertygande? Och, om vi övertygar oss om att något sådant som en gud eller första orsak finns, vilka egenskaper kan vi tillskriva den, givet vad vi vet om världen, den föregivna skapelsen? Detta är frågor som den skotske filosofen David Hume (1711–76) diskuterar i sin Dialogues concerning natural religion, en text som till största del skrevs kring 1750 men som kom att utges först 1779, postumt och anonymt.

Under sitt sista år hade Hume, som var döende, instruerat sin vän Adam Smith att utge Dialogerna så snart dess författare var död. Till Humes stora besvikelse avböjde Smith denna begäran, liksom även Humes mångårige förläggare. Han tänkte då först genast utge dem själv men fann detta alltför tungt i sitt sjukdomstillstånd och valde i stället att i ett tillägg till sitt testamente instruera sin brorson att som en sista god gärning för sin farbror se till att de kom i tryck. Och så blev det.

Hume hade skrivit om religion tidigare, och hans rykte som irreligiös var väl etablerat. I An enquiry concerning human understanding (1748) finns två kapitel om mirakel och om ett liv efter detta. Men även Humes första bok, A treatise of human nature (1739–40), är till sina implikationer en starkt irreligiös skrift och uppfattades också så av sin samtid, trots att inga typiskt religionsfilosofiska ämnen diskuteras i den.[i] Den filosofi som Hume presenterar i sitt ungdomsverk, och som varje filosofistudent i dag bekantar sig med, uppvisar för den som också känner till sammanhanget där de framfördes – de diskussioner som fördes om vetenskap, moral, metafysik och religion i Europa – tydligt de kvaliteter som på god grund utpekade Hume som besvärlig för de moderata leden i den skotska presbyterianska kyrkan och som farlig och förtappad för de ortodoxa leden. När folk ur den senare gruppen försökte genomdriva uteslutning och förvisning av Hume och hans äldre kusin Henry Home (en mycket fin men i dag glömd filosof), vanns slaget till slut av deras vänner i den moderata delen av prästerskapet. Det är tyvärr en vanlig fördom att den så kallade upplysningstiden främst bestod av en kamp mellan elaka präster och upplysta snillen; som vanligt är sanningen mer komplicerad.

 

UTGIVNING INTE UTAN PROBLEM

Samtidigt som Hume inledde arbetet på Dialogerna författade han också en studie med titeln Natural history of religion, vilken efter olika turer kom att utges 1757.[ii] Medan naturalhistorian behandlar religionens naturliga orsaker och utveckling, från primitiv magi till modern teism, behandlar dialogen de skäl som underbygger det senare. Att utge den naturalhistoriska studien var inte oproblematiskt. Efter framgångar med sina Essays, moral and political under 1740-talet lät Hume trycka en samling om fem nya essäer av vilka två hette ”Of suicide” och ”The immortality of the soul”, men lät efter påtryckningar återkalla upplagan i sista stund. Nämnda två artiklar ersattes men naturalhistorian behölls modigt av författare och förläggare och kom inte att åsamka Hume andra problem än några arga pamfletter. Det fanns ett stort mått av tryckfrihet, och de religiösa debatterna rasade i böcker, predikningar och pamfletter – många intog betydligt djärvare positioner än Hume, om än kanske inte alltid med samma finess och för somliga irriterande skärpa. På titelsidan till sin första bok Treatise lät Hume citera Tacitus: ”Sällsynt är den lyckliga tid, då man får tänka vad man vill och säga vad man tänker”, vilket träffsäkert signalerade för en vaken läsare att just denna bok behöver detta slags frihet. Det var inte utan problem att anföra åsikter på tvärs: ”Tryckfriheten är inte någonstans så etablerad, inte ens i detta land, att ett öppet angrepp på utbredda fördomar inte är förknippat med fara”, skriver Hume.[iii] Två gånger gick professurer Hume förbi enbart på grund av kraftiga kampanjer riktade mot hans påstådda skepticism och okristlighet. Så förvisso råkade Hume illa ut, men han lyckades också, måste man säga, mycket väl sprida sina synpunkter på religionens väsen och vandel. Man kan därför fråga sig varför Dialogerna förblev outgivna under trettio år, givet den frihet som Hume ändå hade att uttrycka och göra sina obekväma åsikter kända. Dialogerna hade cirkulerat bland vänner som var betydligt mer religiösa än Hume och som ansåg att detta var bland de bästa han skrivit; dock avrådde man honom bestämt från att publicera. Hume tog deras vänliga men bestämda råd.

En sak som kan förbrylla en nutida läsare av Dialogerna är att den av deltagarna som anses stå Hume själv närmast – skeptikern Filo – mot slutet tycks göra påtagliga medgivanden till den position han oupphörligt angripit, nämligen Kleantes erfarenhetsbaserade argument för en traditionell kristen gudom. Så låt oss titta något på innehållet i denna idérika text.

 

KOMISK OCH DRAMATISK DIALOG

Allt utspelar sig i Kleantes bibliotek. Åhörare är den unge Pamfilus som i ett brev till en vän återberättar samtalet – ett känt litterärt trick för att distansera författaren från uttryckta synpunkter. Kleantes företräder uppfattningen att vår erfarenhet av världen ger oss goda skäl att tro att det finns en gud som är alltings skapare, som är god, rättvis, mäktig, vis och allvetande. Den tredje deltagaren i samtalet, Demea, försvarar också teismen, men anser dels att endast logiskt bindande argument – inte empiriska såsom Kleantes förordar – duger för att fastställa religionens grundprincip, dels att det är ytterst tvivelaktigt, kanske ogudaktigt, att tillskriva Gud moraliska egenskaper av det slag som vi normalt tillskriver människor. Filos övertygelser är i sak mer svårbestämda, men däremot inte hans skeptiska ärende. Vart han går sår han tvivel. Visserligen lierar han sig av och till med någon av sina motståndare, men oftast försåtligt, i syfte att leda in argumenten i för dem ovälkommen terräng, något som Kleantes vanligtvis upptäcker i tid men Demea alltid för sent. De dramatiska och komiska effekter som Hume uppnår medelst Filos spefullhet utgör en av dialogens stora behållningar.

Att Filo är den som står Humes eget filosofiska kynne närmast råder inget tvivel om. Hume medger också detta i ett brev där han ber en vän om hjälp att stärka Kleantes argument emedan det vore, som Hume skriver, ”ett vulgärt misstag … att låta sin motståndare enbart tala nonsens.” Kleantes position är nämligen Dialogernas stora måltavla. Demeas position är mindre i fokus: både Kleantes och Filo vederlägger det argument a priori för guds existens som Demea framlägger och vilket i verkligheten är filosofen och teologen Samuel Clarkes argument, Newtons vapendragare i den berömda brevväxlingen med Leibniz. Kleantes erfarenhetsgrundade argument hade många förespråkare under sjuttonhundratalet, inte minst bland flera Newton närstående tänkare. Det anses emellertid att Hume främst hade i åtanke den av honom själv mycket uppskattade engelske moralfilosofen, teologen och biskopen Joseph Butler (1692–1752). När Hume lät förbereda sin första bok Treatise för tryckning var han angelägen om att senare få diskutera sitt arbete med Butler och bad därför Henry Home om ett introduktionsbrev, och skriver i ett brev till honom i december 1737:

Dina tankar och mina överensstämmer rörande Dr. Butler, och det skulle glädja mig att bli presenterad för honom. Jag kastrerar nu mitt arbete [Treatise], det vill säga, avlägsnar dess ädlare delar, det vill säga, försöker få det att väcka så lite anstöt som möjligt, förutan vilket jag inte skulle kunna förmå mig att lägga arbetet i doktorns händer. Detta är ett utslag av feghet, för vilket jag klandrar mig själv, även om jag inte tror att mina vänner kommer att klandra mig.[iv]

 

Mötet rann ut i sanden för doktorn var inte i stan, men en ädel sak som hade avlägsnats, för att sedan återuppstå i Enquiry (1748), var kapitlet om mirakler. Butler hade i sin The analogy of religion (1736) argumenterat för att det finns goda sannolika, men inte bindande, skäl att hålla kristendomens lära om Gud och livet efter detta för sann. Kleantes uttrycker tankegången:

Se på världen omkring dig. Betrakta helheten och varje del av den. Du kommer att se att detta inte är någonting annat än en stor maskin, uppdelad i ett oändligt antal mindre maskiner, vilka i sin tur kan uppdelas långt bortom gränsen för vad mänskliga sinnen och själsförmågor kan nå och förklara. Alla dessa olika maskiner är, liksom även deras minsta delar, anpassade till varandra med en exakthet som får var och en som har begrundat detta att överväldigas av beundran. Den märkliga anpassningen av medel till mål igenom hela naturen liknar exakt, även om den överträffar dem, resultaten av mänsklig verksamhet, av mänskliga avsikter, tankar, visdom och intelligens. Eftersom dessa verkningar liknar varandra leds vi enligt analogislutens alla regler till slutsatsen att orsakerna också är likartade, att naturens Skapare i någon mån liknar människans medvetande, om än han äger mycket större förmågor i proportion till det storslagna verk han har uträttat. Med detta argument a posteriori, och endast med detta argument, bevisar vi i ett slag existensen av en gudom och hans likhet med människans medvetande och intelligens.[v]

 

FILOS ARGUMENTATION

Denna tankegång genskjuts envetet av Filo under loppet av drygt hundra sidor ur alla möjliga synvinklar. Några huvudspår[vi]: Kleantes argumentation bygger på, och måste bygga på, världen såsom vi finner den, inte på hur den borde vara givet en god gud, för argumentet ska gå från det vi vet om världen till slutsatsen att det finns en god gud. Vi måste alltså ge en riktig beskrivning av det vi känner till, vårt liv, vår premiss, för att sedan dra en korrekt slutsats om skaparen. Men hur träffande, för det första, är egentligen jämförelsen mellan naturens maskinerier och verk av mänsklig hand? Hur fulländad är den hyllade anpassningen mellan mål och medel i naturen? Finns det inte uppenbara och till synes onödiga brister i såväl vår kropp som själ som omgivning? Visserligen finns sol och regn för att vi säsongsvis ska kunna odla vår jord, men ofta är det alltför mycket eller lite av det goda, med svåra lidanden som följd. Därtill är det uppenbart, menar Filo, att människan har egenskaper som förefaller helt onödiga, som vår medfödda lathet till exempel och vår förmåga att känna smärta. Måste inte vidare den gudom som vi härleder tillskrivas och göras ansvarig för allt i denna värld? Måste inte den härledda första orsaken stå i proportion till den skapelse som är vår värld? Men i så fall är det svårt att härleda en god gud.

Varför finns det alls olycka i världen? Knappast av en slump. Alltså av någon orsak. Är det gudomens avsikt? Men han är fullkomligt välvillig. Står det i strid med hans intentioner? Men han är ju allsmäktig.

 

Detta är ett olösligt problem, enligt Filo, för den som framhärdar i den traditionella teismen.[vii] Filo undrar också varför en gudoms plan och tanke ska anses ge en fullt tillfredsställande förklaring av vår tillvaro när vi mycket mindre förstår hur tankar fungerar än materiella ting. För att underminera den teistiska slutsatsen framkastar Filo därför alternativa förklaringar: Skulle det inte likväl kunna vara fråga om många gudar som samarbetar? Skulle inte gamla världar kunna föröka sig liksom djur och växter fortplantar sig? Det är ju i alla fall en mekanism som vi någorlunda känner till. Kunde inte världen vara ett evigt omlopp av materia som just nu planlöst råkat ha hamnat i den ordning som är vår värld? Skulle inte i så fall de särskilt stabila former av materia som vi kallar djur och växter kunna ha uppstått av en slump, för att sedan bestå en längre tid medan andra mindre stabila materieklumpar förgått?[viii]

 

RELIGION FÖRBÄTTRAR INTE MORALEN

Som Kleantes riktigt påpekar har Filo inte tillstymmelsen till belägg för sina alternativa hypoteser, men det är av föga betydelse eftersom Filo agerar skeptiker gentemot Kleantes anspråksfulla argument. Den långa serie av jabbar, höger- och vänsterkrokar som Filo utdelar lämnar teismen så uttröttad i slutet av dialogen att det är svårt att inte känna att Kleantes argument lider av oöverstigliga problem, och av allt att döma låter Hume den intelligenta Kleantes ta visst intryck av Filos kritik. Men där läsaren kanske väntar sig ett knockoutslag och en total triumf för Filos sida blir det något av en överraskning att han i stället medger att det verkar rimligt att dra någon slags försiktig slutsats i teistisk riktning, nämligen, ”att orsaken eller orsakerna till ordningen i universum troligtvis äger en viss avlägsen analogi med mänsklig intelligens”.

Det är oklart i vilken grad detta medgivande också är Humes eget. Det är emellertid klart att vad Filo erbjuder är en första orsak eller gudom som, om än den må ha vissa likheter med mänsklig intelligens, inte kan påräkna några moraliska likheter. En demiurg och skicklig hantverkare på sin höjd, om vars moral vi inte kan säga något. Detta räcker förstås inte vare sig för kristendomens anspråk på makt och moral eller för Kleantes naturliga religion. Och här finns den viktiga punkten för Hume. I dialogens sista del diskuterar Kleantes och Filo (stött över någon av Filos hypoteser har Demea lämnat sällskapet) om religion är bra för människa och samhälle, och Filo uttrycker här ett explicit tema i Humes filosofi: Inget annat än en starkt näpsad religion som gjort sig fri från entusiasm och vidskepelse och som inte lägger sig i statens och det allmännas angelägenheter – något som Filo (och Hume) i positiva ordalag kallar true religion – är acceptabelt i ett civiliserat samhälle. Prästmakt gör inte samhället bättre, och religionen gör inte moralen bättre – tvärtom vanligtvis betydligt sämre.

[i] Göteborgs universitets nye gästprofessor Paul Russell har i The riddle of Hume’s Treatise – Skepticism, naturalism and irreligion (Oxford University Press 2008) utförligt beskrivit de irreligiösa ärenden som finns i Treatise och i hela Humes filosofi. Treatise finns i svensk översättning på bokförlaget Thales under titeln Avhandling om den mänskliga naturen.

[ii] En stor del av Humes religionsfilosofiska texter finns i David Hume – Principal writings on religion (red. J. C. A. Gaskin), Oxford World’s Classics.

[iii] Citerat från Ernest Campbell Mossner, The life of David Hume, Thomas Nelson & Sons, London 1954.

[iv] Brev till Henry Home, 2 december, 1737.

[v] Ur min kommande översättning av Dialoger om naturlig religion, Fri Tanke förlag.

[vi] En mer utförlig analys av argumenten i Dialogerna är Kent Gustavssons essä ”Bortom förnuftets horisont? – Guds existens i Humes Dialogues concerning natural religion”, i Callergård (red.), Förnuft, känsla och moral – Perspektiv på David Hume, Thales: Stockholm 2011.

[vii] Man kan undkomma detta teodicéproblem genom att insistera på att detta är den bästa av alla världar all olycka till trots, eller genom att acceptera att gudomen inte alltigenom har goda avsikter.

[viii] Hume antyder här en idé om ett naturligt urval bland planlöst sammansatta materieklumpar.