Vad ska vi lära våra barn?

TEXT CHRISTER STURMARK

 

Det finns inga muslimska, kristna eller judiska barn. Det finns bara barn till muslimska, kristna eller judiska föräldrar. Vi skulle aldrig presentera Lisa, sex år, som ett socialistiskt barn eller femåriga Kalle som anhängare av svenskt Natomedlemskap. Vi skulle säga att Lisa har socialistiska föräldrar och att Kalles föräldrar är för Nato. Barn är individer, de föds inte med någon religiös trosuppfattning eller annan ideologisk övertygelse.

LÅT BARN SE VÄRLDEN SOM DEN ÄR

En grundläggande frågeställning är vad vi ska lära våra barn i skolan och vilka principer som ska prägla kunskapssynen där. Inom ramen för den allmänna skolplikten bör staten garantera barnens rätt till en rationell världsbild. Skolan bör således inte lära barn att tro i enlighet med någon viss religion, utan undervisa om vilka nu rådande rationella uppfattningar vi har om hur världen är beskaffad. Enligt FN:s konvention om barns rättigheter ska deras rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet respekteras.

Vi bör därför inte acceptera skolor som undervisar i kreationism, helveteslära eller andra religiösa föreställningar. All undervisning bör vara icke-religiös. Skolan ska undervisa om livsåskådningar, inte i dem. Detta gäller både den obligatoriska skolan, gymnasiet och den högre utbildningen.

Barn är sårbara. De har varken intellektuella eller emotionella verktyg för att kunna orientera sig bland vuxnas olika påståenden. Det är därför viktigt att skolan är ett neutralt rum där neutrala metoder används då verkligheten ska analyseras och utforskas. Skolan ska också förmedla den värdegrund som Sveriges riksdag har beslutat om – den ska föra ut en demokratisk grundsyn där alla människors lika värde och rättigheter oavsett hudfärg, kön, sexuell läggning, livsåskådning och etnicitet står i centrum.

För några år sedan höll den brittiske psykologiprofessorn Nicholas Humphrey en uppmärksammad föreläsning arrangerad av Amnesty International om religiösa friskolor. Där hävdade Humphrey att föräldrar ska ha stor frihet att göra val åt sina barn, men inte hur stor frihet som helst. Exempelvis är det mycket tveksamt om föräldrar bör få sätta sina barn i religiösa skolor.

Humphreys poäng är att vi måste diskutera övergrepp av inte bara fysisk karaktär – som aga och sexuellt utnyttjande – utan också av psykisk. Vi bör inte tillåta skolor att lära ut att planeternas positioner styr våra liv, att sex före äktenskapet bestraffas i helvetet, att kvinnor ska underordna sig män eller att människor av annan trosuppfattning bör dödas. Inte heller bör skolan lära ut att Bibeln är bokstavligt sann eller att människan skapades för sextusen år sedan.

 

KLOKA RÅD OCH MENINGSLÖSA

Magiska och religiösa föreställningar har en stark tendens att överleva generation efter generation. Det beror sannolikt på att barn är starkt präglade att tro på sina föräldrar. Till skillnad från alla andra djur överlever och utvecklas människan genom ackumulerad kunskap från tidigare generationer. För barn har det ett stort överlevnadsvärde att lita på föräldrarnas beskrivning av världen och dess faror. Plocka inte upp en orm från marken, bada inte i krokodilfloden, ät inte av de giftiga bären! Men små barn kan inte skilja kloka råd från meningslösa som ”Offra en get vid fullmåne, annars kommer inte regnet!” Råd kan inte bara vara meningslösa utan också direkt skadliga på lång sikt: ”Du måste be till Gud varje gång du tänker orena tankar, annars kommer du att hamna i helvetet!”

I många religiösa grupper och sekter är det viktigt att inte låta sig influeras av sin omgivning, att inte beblanda sig med andra. Den som tänker kritiska tankar om rörelsen anses vara ansatt av demoner eller Satan. Vid framgångsrik religiös indoktrinering blir det alltså offret självt som upprätthåller murarna mot omvärlden. Sådana mentala övergrepp kan – precis som fysiska – vara absoluta och oåterkalleliga. I vissa fall är det nödvändigt att skolan skyddar barn och ungdomar från deras föräldrar, från indoktrinering och försök att skära av barnens möjligheter till öppna och ömsesidiga kontakter med sin omvärld.

SEKTSKOLOR I SVERIGE

I Sverige accepteras sektstyrda friskolor. Ett exempel är den kristna sekten Plymouthbröderna i Hylte bruk i Småland. Församlingen består av omkring fyrahundra personer och är sannolikt den mest extrema kristna grupperingen i Sverige i dag. I övriga världen finns fyrtiotusen medlemmar.

På 1960-talet förklarade Plymouthbrödernas ledare att domedagen är nära och att Antikrist har tagit över världen. Medlemmarna i samfundet skulle därför bryta all kontakt med omvärlden. Sedan dess råder avskildhet och isolering från ”de otrogna”, det vill säga från alla som inte är med i församlingen. Barnen ska räddas till frälsning för att slippa brinna i evighet i ”eldsjön”. Sektmedlemmar får inte äta tillsammans med eller dela boende med någon utanför församlingen. De kan inte bo i hyreshus eller radhus om inte grannarna är sektmedlemmar och inte heller ingå avtal med icke sektmedlemmar.

De ser den värdsliga ordningen som ond, som ett verk av djävulen. Sektens ungdomar ska avstå från akademiska studier för att inte ”förhäva sig inför Gud”, och gifta kvinnor ska inte arbeta utanför hemmet. Männen är kvinnornas överordnade. Homosexualitet är demoners verk, och Guds rättmätiga straff för homosexualitet är döden. Sektens bibeltolkning är bokstavstrogen och således kreationistisk – man tror att människans skapades för sextusen år sedan. Evolutionsteorin ses som en bluff som leder människan bort från Gud.

De barn som växer upp hos Plymouthbröderna får inte ha vänner utanför sekten. De spelar varken knattefotboll i fotbollsklubben eller blockflöjt i kommunala musikskolan. När barnen fyller tolv år får de göra ett val: ”Är du med oss eller mot oss?” Det barn som väljer att ifrågasätta sekten utesluts ur gemenskapen och får inte ens äta tillsammans med sin familj. För Plymouthbrödernas barn har den kommunala skolan tidigare varit ett fönster mot världen, en öppning ut mot ett normalt umgänge med andra jämnåriga. Men år 2007 tilläts sekten att öppna egen friskola för sina barn (se Sans 3•2013).

RELIGIONSKUNSKAP I SKOLAN

År 2011 fastställde regeringen en ny kursplan för religionskunskap i grundskolan. Den nya kursplanen är bättre än den tidigare: bredare, mer objektiv och mer inkluderande. Nu fastställs också för första gången att eleverna ska lära sig om sekulär humanism. Det innebär att de, om kursplanen följs, kommer att förstå att en livsåskådning inte måste innehålla övernaturliga föreställningar om gudar eller andra magiska krafter. Själva skolämnet religionskunskap borde förstås döpas om till livsåskådningskunskap, men så långt vågade inte kursplansförfattarna gå denna gång.

Skolverket har också publicerat en skrift med fördjupande kommentarer till kursplanerna. Där anges följande:

I årskurserna 7–9 ska studierna enligt kursplanen omfatta sekulära livsåskådningar. Sådana livsåskådningar utgår ofta från en vetenskaplig världsbild och de tillskriver inte etiken ett gudomligt ursprung. I stället bygger de på idén att etiska principer kan legitimeras fullt ut av det tänkande som människor har tillgång till […] Det kan handla om välkända livsåskådningar som sekulär humanism […]

Ateism, till exempel, innebär bara att man förnekar att det finns någon gud. Utifrån en sådan grundhållning kan man sedan bilda sig andra uppfattningar om allt från universums tillkomst till etiska frågeställningar, men en ateistisk grundsyn leder inte med automatik vidare till någon särskild uppfattning i andra frågor.

 

TVIVELAKTIGA RELIGIONSBÖCKER

I samband med att den nya kursplanen antogs blev jag nyfiken på hur det sekulära perspektivet presenteras i skolböcker. Resultatet är inte upplyftande. Flera av de böcker jag har undersökt är några år gamla, men jag har också granskat dem som uppdaterats efter den nya kursplanen. Texterna präglas ofta av svår begreppsförvirring och rena faktafel, men framförallt beskrivs sekulära livsåskådningar oftast osakligt och ur ett religiöst perspektiv.

Givetvis finns det skolböcker som lyckas presentera ämnet på ett föredömligt sätt (se www.sturmark.se/skolbok). Men de dåliga exemplen är långt fler än de goda. Jag har bland annat gått igenom flera böcker utgivna av läromedelsförfattaren och prästen Börge Ring. Hans prästerliga kall lyser tydligt igenom i texterna. Jag väljer att lyfta fram denne författare som exempel, men problemen är mer eller mindre återkommande i de flesta skolböcker jag undersökt.

I boken Religion – helt enkelt (Liber 2012) presenterar Börge Ring den sekulära humanismen i sista kapitlet tillsammans med Jehovas Vittnen, mormonkyrkan, kreationism och satanism. Börge Rings upptagenhet av satanism är en genomgående tendens i hans böcker, vilket inte står i proportion till satanismens extremt ringa utbredning i världen.

Det finns många faktafel i boken. Exempelvis skriver Börje Ring att antalet anhängare av kreationismen inte går att ange, och att ”det är bara i USA som rörelsen har haft inflytande”. Kreationismen och dess variant intelligent design saknar visserligen reellt inflytande i Sverige men är vanligt förekommande i den svenska frikyrkan och inom hela den evangelikala kristenheten i världen. Denna gren av kristendomen växer dessutom snabbast. Därtill är kreationismen dominerande inom islam och har stort inflytande i många islamska länder.

Författaren blandar även ihop sekulär humanism som livsåskådning med de andra betydelserna av ordet ”humanism”, det vill säga humanismen som bildningstradition (humaniora) och humanism som allmänt människoengagemang, som man givetvis kan ha oavsett om man är kristen, muslim eller sekulär humanist. Den sekulära humanismen som livsåskådning går författaren helt förbi.

I boken görs också ett försök att förklara vad vetenskap är. Ämnet ägnas ungefär en halv sida och rubriken lyder: ”Kan vetenskapen tala om vad som är rätt?” Här kommenteras vetenskap på följande sätt:

Om du skulle ställa frågan till en forskare om vem som har rätt, kommer du att få många olika svar. Några forskare skulle inte ens vilja svara på frågan, och andra skulle ge svävande svar. Om nu inte ens forskarna vet, hur ska man då kunna veta?

 

Detta är grovt vilseledande. Givetvis finns kontroverser inom vetenskaperna, men i de allra flesta fall är forskare överens om vad som fungerar eller inte och hur saker och ting förhåller sig.

I boken Religion och sånt (Liber 2013) har Börge Ring haft möjlighet att uppdatera sina texter utifrån den nya kursplanen. Men här blir begreppsförvirringen kring den sekulära humanismen om möjligt ännu större. Han skriver att ”humanismen kan vara religiös eller inte”. Den sekulära humanismen som livsåskådning, som åsyftas i den nya kursplanen, är dock inte alls religiös.

Sedan tar Ring sig an begreppet ateism, vilken han också tycks vilja se som en livsåskådning, trots att så inte är fallet. Han gör ett felaktigt påstående, formulerat som en fråga till eleverna: ”Håller du med ateismen om att det enda som existerar är den värld som vi ser och det som är mätbart?” En ateist kan dock tro på såväl spöken som homeopati eller astrologi, eftersom en ateist inte alls behöver dela den sekulära humanismens kunskapssyn. Dessutom kan ateisten givetvis tro på en massa saker som man inte ser eller kan mäta: kärleken, jämställdhet, mänskliga rättigheter, liv på andra planeter och så vidare. Det är uppenbart att frågan är formulerad så att den ska avskräcka eleverna från att kalla sig ateister; vem vill vara så tråkig att man bara tror på det man ser och kan mäta?

Den sekulära humanismen (med den förvirrade definition Ring ger och dessutom sammanbuntad med ateism) får 4 sidors utrymme i en bok på 220 sidor. Buddhismen ägnas 20 sidor.

I förra utgåvan av Börge Rings bok Religion och sånt (Liber 2009), som fortfarande används i många skolor, får också new age-rörelsen kritik. Han skriver: ”New age-anhängare är emot de flesta etablerade religioner och främst kristendomen.” Det finns många anledningar att kritisera new age, men knappast denna. Det är inte kristendomen som är new age-rörelsens främsta måltavla, utan snarare rationellt tänkande och vetenskapliga förhållningssätt i allmänhet. I den uppdaterade versionen av boken (2013) har detta specifika påstående tagits bort. I stället får man läsa om anden Ambres, vars existens presenteras som ett faktum:

I Värmland bor en före detta snickare som heter Sture Johansson. Han kan förmedla kunskaper och erfarenheter från en gammal egyptisk man som heter Ambres. När Sture Johansson tar emot budskap från denna, kallar han sig Ambres. Han ger kurser där deltagarna får lära känna den livskunskap som längre varit glömd, men som nu är tillgänglig genom Sture Johansson.

 

I Börge Rings uppdaterade bok Religion och sammanhang (Liber 2013) är presentationen inte mycket bättre, trots att boken gavs ut två år efter att den nya kursplanen hade trätt i kraft. Förlaget har också informerats om alla felaktigheter i tidigare upplagor, men valt att ignorera många av dem inför tryckningen av den reviderade upplagan.

Ring fortsätter här att vara upptagen av satanismen, som ges en orimligt stor roll i förhållande till dess försumbara relevans i det internationella livsåskådningsutbudet. Sekulär humanism, återigen sammanblandad med humanism i andra betydelser och med ateism, ägnas 4 sidor av bokens 350. Buddhismen presenteras på 39 sidor.

I denna upplaga diskuterar författaren huruvida ateism är en livsåskådning eller inte men landar i det diffusa påståendet att den ”främst är en livshållning”. Det är ett framsteg att han inte längre ser ateism som en livsåskådning, men vad menar han med detta nya begrepp? En livshållning måste rimligen vara något som genomsyrar en människas liv, men det ju kan knappast vara en livshållning att inte tro på Gud.

Det mest absurda med denna bok är ändå att Charles Darwin lyfts fram som en förebild och central tänkare för satanister.

Det finns många exempel på sakfel, vilseledande formuleringar och tendensiösa beskrivningar i Börge Rings böcker. Jag deltog 2014 i ett seminarium som diskuterade detta tillsammans med författaren. Det filmades och kan ses i sin helhet på www.sturmark.se/ring.

 

EN FÖRNYAD LIVSÅSKÅDNINGSKUNSKAP

Vad spelar nu allt detta för roll? Jo, det spelar naturligtvis en viktig roll om vi bryr oss om vad vi ska lära våra barn. Inte bara vilka fakta, utan också vilka värderingar och tankemönster vi vill förmedla.

Vi behöver komma bort från vanföreställningen att religion och etik är obönhörligt sammanflätade. Unga människor måste få chans att möta även sekulära livsåskådningar som innebär en reflekterad hållning i etiska och existentiella frågor. Vi behöver också komma bort från föreställningen att ateism är en livsåskådning eller ett tråkigt förhållningssätt till världen.

Våra barn måste erbjudas en allsidig och neutral syn på de olika förhållningssätt som finns runt om i vår värld. Läromedelsförlagen har en omfattande och viktig uppgift att se över sin utgivning för att belysa den mångfald av livsåskådningar som förekommer i Sverige och resten av världen.