Deva Premal & Miten med Manose & Rishi
Draken, Göteborg 26 september 2015.
Går det att recensera en new age-konsert? Jadå. Frågan är bara vilka parametrar som ska gälla för analysen.
Deva Premal har funnits i mitt liv sedan jag var sexton och lånade skivor med hennes mantran på Uddevalla Stadsbibliotek. De skänkte en exotisk touch och ett varmt sken över Uddevallas grå sjuttiotalsbetong (för den skolelev som längtar ut och bort – kan varmt rekommenderas!).
Sedan dess är det The moola mantra (syftar inte på engelskans slang för pengar, utan rot/källa på sanskrit) som spelats mest hemma, men även en hel den annan musik av Deva Premal och hennes partner och kollega Miten. Paret träffades för ett tjugotal år sedan på guru Oshos ashram i Pune, Indien.
Så klart jag går och lyssnar när dessa globetrotters kommer till Göteborg och spelar för första gången på länge. Regnbågens böcker & smycken stod för arrangemanget och platsen var Bio Draken vid Järntorget. Biljetterna – lika dyra som till exempel Marcus Miller på Konserthuset: 400 kr.
Paljetter, balongbyxor, dreadlocks och broderade sjalar. Många är de yogamattor som sticker upp ur ryggsäckar och tygkassar. En medelålders man i biljettkontrollen undrar om parkett betyder att man ska sitta på golvet? För i så fall har han tagit med sig en matta för det.
Av kvällens runt 550 åhörare är männen kraftigt underrepresenterade. Detta märks tydligast när Miten under konsertens gång då och då manar kvinnor att sjunga en fras och männen en annan. Det är inte de att karlarna inte tar i, men med en man på nio kvinnor så blir kören aningen skev. Dock – en alltid vacker, alltid hjärtlig kör. Och vi är ju som sagt många.
Under denna turné för nya albumet Songs for the Sangha finns danska multiinstrumentalisten Rishi (spelar mycket minimal perkussion under kvällen) samt flöjtisten Manose från Nepal med på scen. Manose spelar bansuri (bambuflöjt) som är guden Krishnas flute of choice, och Manose spelar passande bansuri helt gudomligt. Att flöjten inte har klaffar innebär att han kan böja tonerna och variera fraserna likt en sångare i indisk tradition gör. Jag finner att bansuri, precis som det fiolliknande instrumentet sarangi, har många kvaliteter som liknar den mänskliga rösten och passar därför bra bakom sång i call and response.
Manose sjunger även ett par sånger, samt spelar handklockor och sansula (ett relativt nydesignat tumpiano som vilar på en skinntrumma för mer resonans). Manoses sansula är stämd i aeolisk moll och detta verkar vara den mest populära stämningen på just sansulas; jag har hört ett antal nybörjare få ett vackert ljud och spännande harmonik ur en sådan. Manose spelar sansulan i sjutakt, medan publiken klappar händerna mycket lätt för att skapa ett trovärdigt ljud av regn.
Förutom för att skapa regneffekter får vi få tillfällen att föra samman handflatorna under kvällen, särskilt efter att Deva Premal förklarat att applåder förstör musikens helande kraft. Men när vi tackar vår granne i publiken för vi händerna ihop i mudrat (handrörelsen) namaste (tack).
Jag föredrar att höra Deva Premal sjunga mantran i sanskrit och det kunde hon gärna fått göra de cirka tre timmar som konserten varade. Hennes röst är varm och mycket avslappnad, men vibratot (som inte bygger på tonhöjdsändring utan ändring i luftström) högst kontrollerat. Många i publiken känner till och sjunger med i dessa mantran och texten finns för det mesta projicerad på det enorma textilstycke som hänger bakom scen.
Miten sjunger och spelar gitarr. Han gör det helt okej och Dylan tittar då och då fram i hans talnära sångstil. Hans sånger på engelska är för platta och uppenbart poppiga, både tonalt och textmässigt, för att jag ska få feeling. Men Miten ihop med Deva Premal och Manose – det receptet funkar uppenbarligen hela vägen jorden runt, i oändlig repris.
text och bild: Sunniva Brynnel