Jag är på väg till Migrationsverket för att förnya mitt LMA-kort, och för att söka arbetstillstånd för perioden då jag inväntar deras beslut. Två saker som inte borde orsaka någon oro. Men i samma stund som jag lämnar huset drabbas jag av akut nervositet och vill helst gömma mig själv och min kropp under något. På bussen försöker jag läsa boken jag har med mig, men hjärtat bankar så hårt att jag inte kan koncentrera mig. Jag försöker lyssna på musik, men sitter man på bussen mot Migrationsverket och inte kan höra vad som försiggår omkring en känner man sig otrygg. På grund av min ekonomiska situation är det svårt för mig att stämpla på bussen, men att tjuvåka skapar ännu mer stress. Under 45 minuter, från Linnéplatsen till Kållered, är jag i det här mentala kaoset. Plötsligt säger någon bakom mig “Hallå!” med hög röst, och jag hoppar till. Jag förstår snart att han velat kliva av på en hållplats där bussen inte stannat. Men vid det laget har jag redan börjat gråta. Trots att ingenting egentligen har hänt, och att jag inte ens är framme vid Migrationsverket.
När jag väl kommer fram är det märkligt tomt. Jag behöver inte ens ta en nummerlapp. Mannen i receptionen frågar hur han kan hjälpa mig. Jag redogör för mitt ärende och han går för att leta efter mitt namn bland alla LMA-kort. Medan han bläddrar frågar jag honom: “Hur kommer det sig att jag inte kan hämta ut mitt kort i Göteborg? Jag är alltid tvungen att åka hit, och det är dyrt för mig.” “För mig också”, svarar han. “Jag frågar min chef detsamma, varför kan jag inte få jobba i Göteborg?” Jag svarar inte. Om han jämför sin situation med min har jag inte mycket att säga honom.
Han ger mig mitt kort, och jag frågar hur jag ska gå till väga för att skaffa arbetstillstånd. Han söker i sin dator och rabblar information ur mina dokument från 2012. Sedan säger han: “Eftersom du har fått avslag tre gånger tillåts du inte arbeta förrän den 12 juni 2017. Sådana är reglerna.” Han skriver datumet på en post-it-lapp och räcker mig den. Han vill verkligen att jag ska lägga datumet på minnet. Jag frågade vidare, för att försöka förstå hur jag då ska kunna försörja mig i Sverige. Till slut säger han: “Det finns bara en sak du kan göra och det är praktik.” Han räcker över två papper och säger: “Du får inte tjäna pengar på praktiken, men det är upp till dig huruvida du hittar på något sätt att lösa det ändå.” Jag lägger papprena i min väska och säger: “Det finns alltså inget sätt jag kan försörja mig på laglig väg i Sverige.” Han tittar på mig, skrattar och säger: “Nej”.