Oaserna vs takparken

Förväntningarna på vad stadens offentliga rum ska göra har ökat. Inte sällan har det lett till att nya parker och torg blir platser för en mängd aktiviteter. Själva rummet har fått träda tillbaka för det som ska hända där. Uteserveringskultur och aktivitetskulturen har präglat platserna. Ofta har det också suddat ut gränsen för vad som är privat och vad som är offentligt på nya torg och platser. Om man för tio år sedan kunde föreställa sig att gestalta ett torg som det Kalmar Stortorg, en plats som ropade ut att det var en öppen offentlig plats och valde att se det som en sorts manifestation mot allt fler privatiserade aktivitetsrum, så kan man idag inte ha nog med saker som ska kunna hända på ett torg eller i en park.

Därför är det intressant att flera av de nominerade till årets Sienapris som mer syftar till att skapa oaser av lugn snarare än platser för allt från solbad till bordtennis. Rådhusparken i Umeå av Ulf Nordfjell, Ramböll, är lika mycket ett restaureringsprojekt som en ny gestaltning, den gamla parken har fått en uppryckning och de nya delarna ansluter till det nya Kulturhuset Väven. Men i grunden finns Nordfjells nästan arts&crafts-lika omsorg om växtligheten. Även i Hörsalsparken i Norrköping (Joakim Malmquist AQ Arkitekter) märks just blomster- och växtkompositionernas betydelse. Redan för tjugo år sedan kom de nya blomsterparkerna i Enköping, men de fick trots den stora uppmärksamheten inget stort genomslag i svenska städer. Blommor i svenska städer har fortsatt vara synonymt med tillfälliga planeringar i krukor. Och även om det ska finnas plats för evenemang i Hörsalsparken på tillfälliga scener är det inte huvudsaken. Istället handlar det om att koppla en liten oas i stadslivet med en trappa.

 

Men var de där oaserna ska få plats i den allt tätare staden kan man undra. Ett svar på det som blivit legio den senaste tiden är takparker. Ett sätt att låtsas att man bygger offentliga platser och parker trots att man egentligen inte gör det. Där stadens undermedvetna, skulden över den allt högre tätheten, flutit upp till ytan och tagit gestalt i form av en ”offentlig park”. Takparken är och förblir en exklusiv avskuren del av stadslivet. Därmed inte sagt att den inte kan göras bra. Det finns det gott om historiska exempel på. Inte minst i Stockholms city. Den nya takparken upp på Sveavägen 44 i Stockholm (Johan Paju, Fojab) är ett nytt exempel. Paju kalla det ett taklandskap vilket är ett roligt ord som kopplar det till staden och landskapet. Och här precis som i Rådhusparken och Hörsalsparken är växtgestaltningen central. Små biotoper vana vid extrem vind och torka har byggts upp. En bit modell-natur på ett tak i Stockholm. Lite som ett dyrt och exklusivt funktionsplagg på en stadsflanör. Kanske onödigt, men ändå en känsla av natur i staden. Den enda av nomineringarna som avviker från oas-tänkandet och håller sig kvar i extra-allt-åt-alla är Fristadstorget i Eskilstuna (Anna Edvinsson, Eskilstuna kommun). Om det är ett tecken i tiden eller inte får framtiden utvisa.

Läs mer om projekten hos Sveriges Arkitekter.