Syster dyster — Kulturtidskrifter.seKulturtidskrifter.se

Min lilla syster (2015)

Långfilm: Min lilla syster
Regi: Sanna Lenken
År: 2015
Land: Sverige
Speltid: 95 min

I kortfilmen Äta lunch visade Sanna Lenken oss en scen ur de ätstördas vardag: På tolv minuter skildrade hon en halvtimmes lunchtortyr och för den som sett denna kortfilm kommer potatismos, köttbullar och lingonsylt aldrig att smaka detsamma igen. Julia Sporres plågade skrik i bakgrunden, när hon lämnat bordet för att hon inte klarar av att ens tänka tanken att sylten innehåller socker och köttbullarna är stekta i olja, dröjer sig kvar, likt stråkarna i Psycho. En extrem närbild på den stackars söndertrasade köttbullen blir sinnebilden för Äcklet. Sanna Lenken ger oss dessa perspektiv, som i en skräckfilm. De blir sanna därför att de är självupplevda.

I sin första långfilm, Min lilla syster, återvänder Sanna Lenken till temat med ätstörningar, berättat ur 12-åriga Stellas perspektiv. Med ett bildspråk som spinner vidare på den tidigare kortfilmens hudnära intensitet får vi följa hur en familj går sönder under de föreställningar, prestationskrav och livslögner som sysselsätter oss här i den rika delen av världen: Katja vill bli en framgångsrik konståkerska och tränar mycket hårt. Hennes lillasyster Stella tränar också konståkning, men hon är inte lika duktig. Hon kämpar på ute på isen men blir inte uttagen till nästa etapp. Ute på samma is gör hennes perfekta storasyster vackra piruetter och drar till sig allas beundrande blickar. Stella är dessutom hemligt kär i Katjas tränare – ett tydligt fall av mimesis. Stella vill helt enkelt ha exakt det som hennes storasyster har.

Under ett restaurangbesök följer Stella efter Katja ut på toan och hör henne spy upp all maten. Katja tvingar Stella till tystnad. Nu delar de en hemlighet som föräldrarna inte har en aning om. Men Katja blir bara värre. Stellas situation blir heller inte lättare: om hon skvallrar om Katjas sjukdom kommer ju Katja att fortsätta att ta all uppmärksamhet i familjen. Hur ska Stella kunna älska sin storasyster och samtidigt bli sedd av sina föräldrar?

För alla som vuxit upp med ett perfekt syskon är allt detta smärtsamt äkta: Det är lätt att känna igen sig i Stellas trumpna min när folk kommenterar hur duktig hennes storasyster är, när hon stryker Katjas blommor hårdhänt mot en husvägg, när hon provar Katjas glittriga konståkningsklänning och anklagas för att ha töjt ut den. Rebecka Josephson är fascinerande i rollen som Stella. Hon är förbluffande subtil i sitt spel och lyckas förmedla flera lager av undertoner bara genom sättet hon vrider på huvudet eller säger en replik. Det kommer att bli väldigt spännande att följa henne i framtiden.

Detsamma gäller för Amy Deasismont som spelar Katja. Hennes spel är så rikt att man ryser – med en spännvidd från gullig och kramig storasyster till hämndlysten furie. Som till exempel när hon tvingar Stella att diska ur skålarna med chips och dip efter att Stella kommit på henne med att äta chips ur sophinken. Livet med en ätstörd person är som att leva med en alkoholist: en person som lever i ständig förnekelse och desperat behov av att få sitt behov tillfredsställt.

Sanna Lenken tar oss med in i denna spiral av förnedring och smärta. Men hennes film förlorar aldrig sitt fokus på det medmänskliga och det allmängiltiga. Det blir aldrig ett frosseri i utsatthet eller grymhet. Det blir inte heller, som i Ruben Östlunds filmer, ett ställningstagande vid sidan av, som avslöjar sanningar samtidigt som det pekas finger från betryggande avstånd. Föräldrarna, till exempel, som först står handfallna inför sin äldsta dotters sjukdom, blir inga pappfigurer som får bära synd och skam och hundhuvud, som i så många andra filmer. Katja förvandlas heller inte till ett monster som Stella måste förgöra för att överleva. Det här är kanske ett slags psykologisk thriller men den hittar nya vägar bortom dramatiska vändningar och tragiska klimax. Mest av allt behåller Sanna Leken ett kärleksfullt öga på människorna som hon berättar om, och i synnerhet på de två barn som är filmens huvudpersoner.

Det känns som om Sanna Lenken är något nytt på spåren i svensk film. Något som vi inte har sett på mycket länge och som samtidigt klingar så välbekant. Det handlar om att se film som en berättelse om emancipation, befrielse och förändring. Jag tänker på Victor Sjöström och Hasse Ekman. Jag tänker på Gustaf Molander och tron på det ljusa och starka i människan, det som gör oss till medmänniskor. Jag tänker på ord som humanism, empati, solidaritet och kärlek. Och på vad meningen med stor film är, den enda sorten som är riktigt värd att titta på. Och snyter mig i tröjärmen och blinkar bort tårarna innan eftertexterna rullat klart och ljuset tänds igen i salongen.