Idag lämnade utredaren Christer Larsson sitt betänkande ”Gestaltad livsmiljö – en ny politik för arkitektur, form och design” till kultur- och demokratiministern Alice Bah Kuhnke.
Framförallt en punkt sticker i ögonen: Arkdes ska avvecklas som museum och arkiv och istället ombildas till Myndigheten för Gestaltad livsmiljö – som ska fungera som en mötesplats för frågor om arkitektur, form och design.
Själva samlingen ska enligt förslaget tas över av ett statligt museum och utställningsverksamheten av lokala institutioner – vars verksamhet ska styras av den nya myndigheten, som i sin tur styrs av staten. I praktiken innebär detta, förmodar jag, att museet löses upp för att gå upp i till exempel Moderna museet, något som tidigare varit på tal fast nu utan eget namn.
Istället för ett idag fristående museum/center, som redan idag är en folkbildande mötesplats i ämnet, som i rätt händer skulle kunna utvecklas, får vi en ny statlig myndighet. Denna myndighet ska bli, med Christer Larssons ord, ett ”redskap för regeringen” att genomföra sin politik. Ett redskap som dessutom släpper arkitekturhistorien. Idén om en myndighet skulle kunna fungera, då en faktisk myndighet är ett sätt att ge arkitektur, design och form-frågor en självklar plats på agendan. Men måste detta verkligen ske på bekostnad av en fri kulturinstitution med ett unikt uppdrag?
Läs ArkDes Kerstin Brunnbergs svar på förslaget här
Viss sprängkraft har också förslaget om att inrätta en Riksarkitekt, inspirerad av Hollands Riksbyggmästare – som är tänkt att utveckla samverkan kring arkitektonisk kvalitet mellan olika aktörer, och kunna ge vägledning och stöd i processer. Även detta nya ämbete är ett sätt att ge arkitektur, form och design-frågor synlig närvaro i politiska beslut. Det kan möjligen vara värt ett försök.
Syftet med själva utredningen är att verka för att arkitektur, form och design får en större roll i arbetet för ett hållbart samhälle och för att göra människors liv bättre.
I praktiken finns redan, vilket Christer Larsson poängterar, verktyg för att genomföra mycket av detta i offentliga projekt: lagen om offentlig upphandling, LOU. Men då LOU idag ofta används för att minska kostnader snarare än öka kvalitet och hållbar utveckling, utnyttjas inte lagens verkliga potential.
Att upprätta en instans för att bidra med kunskap, kompetens och stöd till de tjänstemän som till vardags sköter upphandlingar, myndighet/riksarkitekt eller något annat, är ett av utredningens bästa förslag, även om det riskerar att överskuggas av frågan om Arkdes.
En annan lovande tanke är att i Sverige skapa en institution typ Realdania i Danmark, ett slags fond som stöttar regionala och nationella arkitektur- och stadsutvecklingsprojekt.
Realdania är ett av svaren på varför Danmark lyckas åstadkomma så många lyckade offentliga arkitekturprojekt, medan den svenska arkitekturen är mest innovativ då det kommer till privata villor. Det är även Realdania som står för Dansk Arkitektur Center, den växande verksamhet som är Danmarks svar på ArkDes, och som även arbetar för att marknadsföra dansk arkitektur internationellt. Dock återstår att utarbeta former för detta; den danska modellen, att helt lägga ansvaret för/makten över stadsutveckling på en privat institution är inte oproblematiskt.
Läs forskaren Kristina Granges artikel om Realdania (Arkitektur 5/2014) här.
Här tar relationen mellan stad och landsbygd vid, en situation som i Sverige är mycket eftersatt. Om människor inte ser värden med att bo på en viss plats – må vara en Stockholmsförort, Kiruna eller Hässleholm – kommer de inte att vilja bo där. Här är det särskilt viktigt att arbeta med samverkan och dialog, och uppnå ökad livskvalitet på andra platser än i storstädernas centrum. Så kan även storstädernas förtätningsbehov minska.
En annan springande punkt för framtiden är utbildning. På det här området är Christer Larssons förslag mycket sympatiskt. Han vill höja statusen på grundskolans slöjd och bildämnen – och tydligare betona arkitektur, form och design i dessa. Här kan man återkomma till frågan om Arkdes – en god anledning att bevara centrumet är att det redan har en välutvecklad verksamhet med just detta syfte.
Vidare ska arkitektutbildningen breddas och innehålla även andra – jag förmodar mer samhällsrelaterade – ämnen. Ett mål är även att bredda rekryteringen till utbildningen, som i dag mest lockar vit övre medelklass. Man vill även ta upp frågan om slopade studieavgifter för studerande utanför EU till diskussion.
Med hållbarhet åsyftas i betänkandet ekonomiska, miljömässiga och sociala aspekter. Man betonar också demokrati, medborgarinflytande och individers kompetens inom sina bostadsområden.
Om arkitektur och formgivning här fortsatt ses som viktiga ur ett estetiskt perspektiv – som ett sätt att skapa mervärden i vardagen och därmed politiska – eller om tyngdpunkten ligger på sociala och funktionella frågor, framgår inte riktigt. Eventuellt underförstås att de estetiska värdena automatiskt ingår i begreppen arkitektur, design och form. Jag saknar resonemang om detta och om professionalitet – alltså vilken roll arkitekter och designers kan ta i en hållbar samhällsutveckling.
Betänkandet genomsyras av vår tids stora utmaningar, som globalisering, bostadsbrist, sociala klyftor, migrationsströmmar, urbanisering och klimathot. Det är ett oerhört, för att inte säga omöjligt, brett fält för en enda utredning. Men poängen är ju inte heller att arkitektur, design och form ensamt ska ge alla lösningar. Snarare att ämnesområdet har idag outnyttjad potential, och kan tveklöst axla en större roll i arbetet för ett hållbarare och rättvisare samhälle inom många olika områden, dem jag nämnt ovan är bara några.
Julia Svensson, tf chefredaktör Arkitektur.