Per Texas Johansson
Fasching, Stockholm Jazz Festival 14 oktober 2015.
Svensk jazz mår oförskämt bra kan man konstatera efter Stockholm Jazz första vecka och inte minst efter att ha sett en av dess förlorade söner återvända till fadershuset Fasching.
Med de långa rulltrapporna i Flemingsberg är det sexton år sedan Per Texas Johansson gav ut sin senaste skiva. Under den långa tiden har Texas spritt lugn i svensk sjukvård.
På Fasching fick narkossjuksköterskan Johansson och hans operationsteam folk att resa sig från sjukbädden och skrika ut sin glädje över tillfrisknandet, eller om det var klarinettistens och saxofonistens återkomst. Det är egalt. Till Mattias Ståhls flinka komp- och melodispel, Johan Lindströms skikt- och riffbyggande pedalsteel och Konrad Agnas lyhörda, lätta och kongeniala handlag visade Texas Johansson upp arsenalen av klarinetter från sopran till kontrabasklarinett.
Texas Johansson nya musik går ju inte bara på upptäcktsresa i de olika klarinetternas ljudlandskap, han och bandet gör gemensamma upptäcktsfärder i klangvärldar som vävs samman av snabbt fångna sångbara melodiska riff, därför blir jag inte förvånad när det i stort sett fullsatta Fasching så snabbt tar till sig dessa nya och stundtals intrikata kompositioner.
Texas och bandet gör ett enda långt set. På trio, som kvartett med Lindströms pedal, och som kvintett när Fredrik Ljungkvist gästar. Fredrik tillhörde bandet när Texas gav ut 1990-talsskivorna och i Sörmlandsleden bjuder Ljungkvist och Texas på ett Nobelprissamtal för kontrabasklarinett och barytonsaxofon under lövverken. Ljungkvist har ju dessutom ett temperament som får kompositionerna att skälva i grundvalarna.
Återkomsten avslutas som sig bör med att Texas och teamet spelar kultlåten Alla mina kompisar från skivan med samma namn. Med Johan Lindströms walkingbas på pedalsteel.
Texas är tillbaka och över publiken vilar ett hemligt leende när den försvinner förbi Pawel i ljudbåset och ut i den iskalla oktoberkvällen.
Magnus Östnäs