Chick Corea & The Vigil
Konserthuset, Stockholm Jazz Festival, söndag 18 oktober 2015
Att avsluta Stockholm Jazz Festival med en av världens mest erkända och hyllade jazzpianister är förstås ett kap. Och publiken är med på noterna från start. Spelglädjen är på topp, och det är bara ibland som jag får kisa för den bländande fartblinda ekvilibristiken.
Chick Corea har roligt där bakom piano och syntar, men han kan inte bärga sig utan måste redan tidigt i konserten ta med sig en koskälla och stå och skapa rytmer tillsammans med trumslagaren Marcus Gilmore och slagverkaren Luisito Quintero. Och det kommer fler tillfällen då de får chans att ha kul ihop denna kväll.
The Vigil är en tämligen färsk konstellation med idel proffs. Samtliga musiker ges chansen att glänsa men vet också att ta steget tillbaka när det är dags. Tim Garland låter saxofonen, klarinetten och flöjten tala. Charles Alturas fingrar flyger friktionsfritt över elgitarrens strängar, och när han plockar fram den akutiska dito ljuder det vackert och spanskt. Carlitos Del Puerto står i ständigt leende närkommunikation med Chick Corea, där han växlar mellan kontrabas och elvarianten.
Just leendena är många, såväl på scen som i salongen. Chick Corea trollar fram regnskogsljud medan Luisito Quintero kombinerar fågelpipor, kongas och snurrande plaströr till ett lekfullt kollage. Marcus Gilmores trummor får möta Coreas förvrängda slagverksljud från syntarna.
Materialet kränger mellan nytt och gammalt. Vi får en låt tillägnad Chick Coreas mor. Och vi får Royalty, dedicerad den amerikanske jazztrummisen och bandledaren Roy Haynes, tillika Marcus Gilmores farfar. Chick Corea spelar Fingerprints; hans svar på Wayne Shorters låt Footprints. Snart är han inne i en musikalisk lek igen och dirigerar den fryntliga publiken genom en lång stund av melodihärmande läten. Vi sjunger glatt med och imiterar hans pianoslingor.
Som extranummer letar sig Chick Corea tillbaka till sina gamla musikerkollegor och luftar en sällsamt vacker Concierto de Aranjuez (Adagio), bekant från Miles Davis klassiska Sketches of Spain. Efteråt ler Corea brett och till slut är den lustfyllda konserten till ända.
Alla musikerna samlas på scenen, stämningen är uppsluppen, alla plåtar för glatta livet med sina mobilkameror. Ja, nog är det en minnesvärd kväll detta.
Timo Kangas