Det var länge sedan jag drömde om att vara tillbaka i Iran. Inte sedan jag flyttade senast, för ungefär tre månader sen.
Den första förläggningen, i Kållered, hade en restaurang. Vi varken behövde eller kunde laga vår egen mat. Därifrån flyttades vi till en camping i Varberg, som också hade restaurang. Den tredje förläggningen, ett sommarstugeområde som för vår del blev ett höststugeområde, låg i Lysekil. Vi trodde att vi kommit till Sveriges ände. Stugorna hade toalett och dusch, ett litet kök och till och med en liten soffa. Något vi aldrig tidigare sett i Sverige. Bussen som körde oss mellan förläggningarna stannade utanför Coop, som var den enda butiken i området. Jag hade blivit bekant med en kvinna från Somalia, Safiah, och en man från Syrien, Hoozan. Tillsammans gick vi omkring i affären, de rörde sig hemtamt mellan hyllorna. Medan deras korgar fylldes hamnade bara några frukter i min. Safiah vände sig till mig och sa: “Vill du ha pasta?” Och ett paket pasta lades i min korg. Jag försökte snegla på deras korgar och fylla min med likadana varor som de valt. Sedan promenerade vi i ungefär en timme tills vi nådde stugområdet. Jag har ingen aning om hur vi hittade dit, ingen av oss hade varit där förut och ingen var med för att visa oss vägen. Vi bodde i Lysekil i tre veckor, och under den tiden träffade jag min advokat en gång. När jag klev in på hans kontor sa han: “Vad har hänt med dig, Samira? Är du sjuk?” Jag svarade: “Ja, jag har varit sjuk”, för jag kunde inte förklara att jag förlorat vikt för att jag inte visste hur man lagade mat. Safiah och Hoozan blev mina vänner på förläggningen. De förstod så småningom att jag aldrig rört mig i ett kök förut. Aldrig förberett ingredienser till en middag. Safiah försökte lära mig hur man tillagar en kyckling. Och hur det går till när de hårda riskornen blir mjuka. Hoozan och hans rumskamrat erbjöd mig varje dag att dela deras lunch. Sedan flyttades vi till en förläggning på Bokenäset. Där fick jag dela rum med Safiah. Hon är i min ålder, men kunde allt jag inte kunde. När det var min tur att städa tog hon trasan ifrån mig. Hon lärde mig hur jag skulle koka ingefära till te. Jag delade allt min mamma skickade mig från Iran med Safiah för att kompensera för att allt jag gjorde i köket blev fel. När hon bad eller läste Koranen såg jag till att inte störa henne. Och de andra på förläggningen förstod att jag inte kunde laga mat. Några av dem lämnade skålar med mat vid min dörr. Jag gladdes över deras generositet, och över att få äta mat från alla möjliga delar av världen. Bokenäset var den sista förläggningen jag bodde på, och den plats där jag bodde längst. När jag flyttade därifrån började jag laga mat på egen hand, med hjälp av internet. Jag förälskade mig i min egen mat, som varken har namn eller nationalitet.
Och så igår drömde jag att jag var tillbaka i Iran igen. Drömmen utspelade sig i mammas kök. Jag mindes att jag hade lärt mig att laga mat i Sverige, och rörde mig självsäkert i köket. Plötsligt sa mamma: “Samira, vad gör du?” “Jag hjälper dig med maten”, svarade jag. Hon skrattade och sa: “Du vet, vi blandar aldrig morot i det där. Auberginen och squashen måste stekas först. Kära du, middagen sköter jag på egen hand.”