Ibland stannar jag när någon liftar utanför Ica i Delsbo. De vill ha skjuts till Svanbacken, de kommer från länder vi har sett på teve. Nu är de här och väntar på trottoaren. Hon kommer från Eritrea.
Till Svanbacken är det tre kilometer. Där har hon väntat i tolv månader på sitt uppehållstillstånd. Varje dag bara äta och sova säger hon, ingen skola. Nu har hon fått sitt uppehållstillstånd, i morgon ska hon ytta till Sandviken. Svanbacken är ett litet hotell med ett brokigt för utet, nu ett yktingboende sedan era år. Det går visst riktigt bra ekonomiskt, för de som driver anläggningen. Den unga kvinnan i min bil talar ingen svenska efter tolv månader på Svanbacken. Vad skulle jag säga efter tolv månader på Svanbacken? Hon ler och tackar som om jag hade kört henne till Sandviken, fyller sina händer med väskor och kassar och skyn- dar sig över vägen i mörkret. Jag åker vidare, här och där glimmar det i de enstaka husen längs vägen.
Minns ni när Fredrik Reinfeldt uppmanade oss att öppna våra hjärtan, det är väl ett par år sedan? För en månad sedan var Stefan Löfven stolt över att Sverige höll sina gränser öppna för människor på ykt, han sa att det var självklart att vi måste hjälpa till. Två veckor senare menar han att vi har hjälpt färdigt, att vi inte orkar mer. Nu skärper vi reglerna, nu är det de andra ländernas tur att hjälpa till. Nu vill vi inte längre vara det goda exemplet. Frågan är: Vad är vi då?
m. a.
The post Från Eritrea till Svanbacken appeared first on Balder – frihet, jämlikhet och solidaritet.